Hon log och vi skakade hand. Jag slappnade av, satte mig på stolen mittemot och väntade på att hon skulle fortsätta.
”Berätta varför du är här.”
Jag pratade och pratade under de vita lysrören. Efter en halvtimme frågade Lise om jag ville ha te. Jag var rädd att hon skulle tycka att jag var tråkig, men hon gav ifrån sig uppmuntrande ljud.
”Så du har studerat drama och ekologi?”, sa hon tillslut när jag hämtade andan.
”Ja. Jag tänkte att jag kanske kunde ta någon sorts examen och göra något av det. Eller möjligen tar jag ut en i ekologi. Finns det något jag skulle vara kvalificerad för?”
”Tja.” Lise såg tveksam ut. ”Det är inte direkt någon vanlig kombination.” Våra ögon möttes. ”Kanske ekologi är mer gångbart än drama. Vad specialiserade du dig på?”
”Grodor”, svarade jag lite förläget.
”Hm”, sa hon och såg ner i pappersmuggen hon höll i händerna. ”Vi har ett starta eget bidrag”, mumlade hon.
Jag kände mig hoppfull.
”Jag behöver inte jobba med grodor”, sa jag snabbt. ”Jag hoppade av eftersom jag blev osäker på om jag ville bli ekolog. Faktum är att jag nog inte vill ha ett vanligt jobb. Jag har en odlingslott utanför stan där jag odlar färska grönsaker. Jag skulle vilja öppna mitt eget ekologiska kafé. Jag skulle kunna odla nästan allt själv.”
”Men vad skulle du göra på vintern?”
Det hade jag inte tänkt på. Hon måste ha sett min min för Lise log dystert. Hennes ögon var isblå.
”Lars, alla vill ha starta eget bidraget.”
”Jaha.” Hoppet sjönk.
Hon lutade sig fram, så att våra ansiktet nästan möttes.
”Du skulle behöva mer pengar än så. Finns det någon som kan låna dig pengar?”
”Nej.”
”Min organisation beviljar lån till ett fåtal arbetslösa som har goda förutsättningar att lyckas.”
”Jag skulle lyckas.”
Hon log sorgset.
”Det säger alla. Jag har hundratals sökande.”
Jag hatade henne plötsligt.
”Nåja, glöm det.”
Jag stirrade ner i koppen och kände mig eländig. Sedan föreställde jag mig hur det skulle vara att äga det där kaféet. Jag ville ha det så förtvivlat gärna. Jag hade viss erfarenhet av att charma kvinnor, men det var osäkert om det skulle fungera lika bra på en tjugo år äldre arbetslöshetshandläggare som på kvinnorna på universitetet. Ändå bestämde jag mig för att försöka.
Jag såg henne i ögonen.
”Vi kunde träffas på en pub någonstans och prata igenom saken. Helt privat.”
Lises blå ögon vidgades och ansiktet blev rödflammigt.
”Vad menar du exakt?”
Idiot, tänkte jag. Dumhuvud. Jag reste mig snabbt.
”Äsch, det var inget.” Jag drog åt mig pappret som visade att socialen gett mig tiotusen kronor i akut bistånd denna månad.
”Kan jag gå nu?”
”Vill du ha en kopp te till?”
”Nej tack. Förresten, var ligger toaletten?”
”Jag ska visa dig, Lars.”
Presentation: Mit navn er Lise Larsen. Jeg er svensk-dansk og skriver tekster på begge sprog. Hvis du er interesseret, er du velkommen til at kigge forbi min blog.
Lämna ett svar