Jag trivdes med mina ekologistudier och höll på att skriva en uppsats om en grodart. Men vid den tiden tyckte jag att universitetet hämmade min utveckling, så jag hoppade av. Jag var trettio år. Min långvariga partner hade just lämnat mig. Det var då en märklig sorts jublande känsla började dyka upp i magen då och då. Så länge jag kunde minnas hade jag känt mig nedstämd, så det här var något nytt.
Innan jag lämnade universitetet hade jag fått jobb på en restaurang och hyrt ett rum i Carlsbergs kvarter.
Det nya jobbet visade sig vara förfärligt. Jag sprang omkring som en jagad höna och passade upp på arga kunder, tills jag fick sparken efter ett missöde med en vattenbehållare. Jag misstänkte att de bara hade letat efter en ursäkt för att bli av med mig.
Min första impuls var att ringa universitetet, men de ville inte ta emot mig igen, åtminstone inte just då. Jag hade aldrig lyckats spara några pengar, så snart skulle jag vara pank. Jag gick till min favoritbar och beställde en öl medan jag försökte komma på vad jag skulle ta mig till. Jag hade inte tid att skicka in formella jobbansökningar innan pengarna tog slut och jag kände ingen som kunde ordna ett arbete åt mig. Därför bestämde jag mig för att göra det enda rimliga en man kunde göra i den situationen.
Jag gav mig ut på gatorna.
Det tog ungefär två timmar att gå från min del av Köpenhamn till Bispebjerg. Det var höst och mörkt. Bispebjerg var en skrämmande plats. Man hänvisade invandrare och människor som levde på socialbidrag till de värsta delarna, med trasiga fönster och knarkare. Som om förhoppningen var att de till slut skulle ge upp och lämna landet för att söka lyckan någon annanstans. Jag visste att det var här jag hade en chans att få in lite pengar. Socialtjänstens akutmottagning låg här.
När jag stod öga mot öga med handläggaren bakom disken kunde jag inte låta bli att stirra på hans skäggiga ansikte. Jag tyckte synd om honom.
”Ja?”
”Jag har fått sparken och är inte fackligt kvalificerad. Jag heter Lars …”
”Legitimation, tack”, avbröt han bryskt.
”Javisst.”
Jag öppnade min röda plånbok och rotade runt tills jag hittade passet. Han granskade det länge och såg sedan på mig igen.
”Har du bevis på att du fått sparken?”
”Ja.” Jag hittade några skrynkliga papper.
Han gick igenom dem men lämnade inte tillbaka dem. I stället gav han mig ett litet kort med ett nummer och sa åt mig att sätta mig vid borden och vänta på intervjun.
”Vilken intervju?” frågade jag.
Han svarade inte. När jag gick bort mot borden slutade jag tycka synd om honom.
Jag satte mig och drack te ur en plastmugg.
Jag hann dricka sex koppar te innan jag blev uppropad till rum nummer tolv. Jag gick uppför trappan till ett litet kontor, avskärmat av en vägg av papier-maché. Den nya handläggaren var betydligt snyggare än den förra.
”Lars?”
”Hej”, sa jag och försökte samla mig.
”Jag ska visa mitt id-kort.”
”Nej, nej, du har redan visat allt för Albert. Vi ska bara prata. Jag heter Lise.”
Presentation: Mit navn er Lise Larsen. Jeg er svensk-dansk og skriver tekster på begge sprog. Hvis du er interesseret, er du velkommen til at kigge forbi min blog.
Lämna ett svar