• Fontänen

    Axel Melander blev synlig i dörröppningen. Iklädd midnattsblå smoking och lackskor. Thore hade på sig finkostym. Dessutom hade han stått framför spegeln och ordnat till benan och ansat näshåret i en halvtimme. Ändå kände han sig som en slashas jämfört med den andre mannen.

    ”Välkommen, Sjöbeck.” Melander log. ”Jag måste tyvärr telefonera. Det går fort. Stig in så länge.”

    ”Tack, hotellvärd Melander”, sa Thore och klev över tröskeln.

    ”Herregud, karl, sluta titulera mig. Jag är frisinnad. Slappna av, för fan.”

    Melander skyndade nedför korridoren och försvann in på sitt kontor. Thore stängde dörren och lät blicken vandra över möblerna av körsbärsträ, de fördragna sammetsgardinerna och de tända ljusen i väggljusstakarna. En klanglös ton spred sig i ådrorna och hindrade honom från att koppla av i kammaren.

    Skulle hotellvärden bjuda in Thore till sin privata kammare om han planerade att avskeda honom? Knappast. Men han hade bett honom komma i kväll eftersom han ville tala om något.

    En brasa sprakade i kakelugnen. Luckorna var inte stängda. Han drog in doften. Söt, nästan blommig. Inte björk eller tall. Borde han stänga luckorna? Nej, Melander hade säkert lämnat dem öppna med avsikt.

    Nu upptäckte Thore att det låg ett pappersark på sidobordet mellan länstolarna. Underligt. Melander brukade inte låta dokument ligga och skräpa. Thore såg efter så att dörren verkligen var stängd. Sedan lyfte han upp pappret och läste.

    Rosenträ

    Medan Melander hällde visköst vin i gyllene bägare föll Sjöbecks blick på kontraktets finstilta text. Där stod: Delägare av hotellet … på det villkoret att … tillbringar ett dygn i den brunnsdjupa fontänen i vestibulen.

    Melander slet av sig sin karmosinröda sidenkravatt och slängde den ifrån sig; kravatten slukades genast av stearinljusens giriga lågor.

    Det doftade brinnande rosenträ och upplösning i kammaren.

    Då Sjöbeck kände hotellvärdens hand på sin skuldra rusade en vass vindstöt genom benmärgen. Allting börjar och slutar med mänsklig beröring.

    Händerna darrade när han tände en cigarett. Varför var han upprörd? Den lilla berättelsen hade ju inget med verkligheten att göra. Melander gick alltid omkring med ett småleende på läpparna; det var svårt att veta om han skämtade eller var allvarlig. Thore svor mellan tänderna och askade på mattan. Ångrade sig och gnuggade skosulan mot askan så att den inte syntes.

    På sistone hade han fått göra annat då kontorssysslorna varit avklarade. Som att lägga Melanders pistoler i en cirkel på biljardbordet, packa ned dem i en låda och upprepa proceduren. Som att traska runt i matsalen iförd vapenrock, ringa i en silverklocka och bjuda gästerna på marsipangrisar ur en cylinderhatt. Thore utförde dessa sysslor med surmulen uppsyn; han hoppades att Melander skulle uppfatta ansiktsuttrycket som en protest.

    En klen protest. Han ville lära sig att säga ifrån. Och ändå. En del av honom längtade efter att lyda hotellvärden och stå i hans skugga.

    När Melander trädde in i kammaren hade han en mörkröd kravatt runt halsen. Thore hade aldrig sett den förut.

    ”Hyggligt av Sjöbeck att komma hit på sin lediga dag. Han hade väl inga andra planer?”

    ”Nej, Melander.”

    ”Stå inte där som en ståndaktig tennsoldat. Slå dig ned, för tusan.” Hotellvärden gjorde en gest mot en av länstolarna.

    Thore lydde honom.

    Melander gick mot barskåpet. ”Sjöbeck vill väl också ha rödvin?”

    ”Ja tack.” Egentligen föredrog Thore öl, fast det behöll han för sig själv.

    Efter att ha fyllt mässingsbägarna med rödvin satte sig Melander i den andra länstolen.

    ”Skål, unge man”, sa han och höjde sin bägare.

    ”Skål.” Thore tog en klunk av vinet som var trögflytande och smakade järn.

    ”Har Sjöbeck läst min berättelseskiss?”

    Thore harklade sig.

    ”Bara ett påhitt.”

    Ett påhitt. Thore kunde ändå inte låta bli att leka med tanken. Fontänen i vestibulen såg verkligen ut att vara djup som en brunn. Skulle han bli tvungen att bära dykarutrustning och endast hämta luft när det var nödvändigt? Den sista raden var oroväckande. Mord i stället för delägarskap? Äsch, han borde inte tänka på den löjliga skissen.

    ”Melander ville prata med mig”, sa Thore och tände en ny cigarett.

    ”Snart, min vän.” Hotellvärden plockade upp sitt cigarretui ur västens bröstficka. ”Vi behöver vila oss lite.” Han såg framför sig utan att röra en min. Blossade och drack.

    Var Thore på väg att sälja sin själ till Melander och hotellet? Han försökte dämpa den gnagande känslan inombords med mer rödvin. Det fungerade inget vidare.

    Doften från kakelugnens glödande gap blev starkare. Vid det här laget hade han räknat ut vad det var för ved. Doften väckte något inom honom. Vad? Det visste han inte.

    ”Mina andra anställda är utbytbara. Men Sjöbeck är oumbärlig.”

    En sprittande känsla spred sig i Thores bröst.

    ”Vad tycker han om min kravatt?”

    ”Fin.”

    ”Det lilla bodbiträdet jag förlustar mig med påstår att den är karmosinröd.”

    ”Jaså.”

    ”Jag ska inte elda upp den. Sådant passar bättre i fantasin.”

    Passade även kontraktet med villkoret bättre i fantasin? Thore hoppades det.

    ”Lojalitet.” Melander pekade på honom med cigarren. ”Utan lojalitet, ingen vänskap. Eller hur, min vän?”

    ”Så sant, Melander.” Han hade som vanligt ingen aning om vad chefen menade.

    Nu när han tänkte på berättelseskissen blev han full i skratt. Han lyckades inte hålla tillbaka ett leende.

    ”Vafalls?” sa hotellvärden med höjda ögonbryn.

    ”Skissen.”

    Melander kastade huvudet bakåt och skrockade. Deras gemensamma skratt klingade och gnisslade som metall. Strax ebbade det ut. Skrattet tog död på Thores munterhet.

    ”Och vad anser Sjöbeck om slutet?”

    ”Det verkar som hotellvärden i berättelsen har mord i sinnet.”

    ”Nej. Sjöbeck misstar sig. Mänsklig beröring handlar i detta fall om att överlämna sig, att visa kompromisslös lojalitet.”

    Thore kramade stolens armstöd så hårt att han kunde känna ojämnheterna i stoppningen.

    Melander lunkade fram till chiffonjén och grävde i en låda. Då han återvände hade han ett hopvikt pappersark i handen.

    ”Utan lojalitet, inget förbund.”

    ”Förbund?” sa Thore medan rummets konturer blev suddiga.

    ”Han förstår väl vad detta är?” Hotellvärden viftade med pappret.

    ”En annan skiss?”

    ”Nej, jag ska inte utsätta Sjöbeck för mer litteratur i kväll.”

    Thore tyckte att det kändes som om klor rev och slet i magen.

    ”Jag och min sekreterare ska lära upp Sjöbeck så att han blir insatt i verksamheten. Vi blir kompanjoner och delar på vinsten.”

    ”Visst skämtar Melander?”

    Något hårt skymtade som hastigast i de gröna ögonen. ”Jag menar allvar, unge man.”

    ”Villkoret?” sa Thore och tyckte att det lät som om han hade kommit i målbrottet igen.

    ”Sista prövningen återstår. En ren formalitet.” Melander fiskade upp en reservoarpenna ur smokingkavajens ficka och lade den och det hopvikta dokumentet bredvid Thores bägare. ”En liten underskrift, tack.”

    Av någon anledning tänkte sig Thore att han satt ensam på en snurrande karusell medan en positivhalare spelade en vals.

    ”Sjöbeck vet hur allting börjar och slutar.” Melander lutade sig över sidobordet och lade handen på hans axel.

    När Thore reste sig vinglade han till som om han just hade stigit av karusellen.

    Han halvsprang genom korridoren. Hotellvärden följde efter honom. Hack i häl. Då Thore nådde vestibulen såg han på fontänen och stannade. Han vände sig om och mötte Melanders blick.

    Av: Jenny Enochsson

    En omarbetad version av min novell ”Hotelldirektör Holmberg” från antologin Masken rämnar, 2021. ”Fontänen” är ungefär hälften så lång som ”Hotelldirektör Holmberg”. Min förkärlek för att avlägsna det överflödiga …

    Om mig.

  • Flykt

    Tiden flyger högt över

    svunna tider, svunna rum

    Flyger genom det skira,

    återser det som har glömts

    Stävar i det som trampats

    av dem det som en gång var

    Svävar genom oss dig mig,

    våra livsandar, livsluft

    En färd genom upptrampade

    landskap, genombrutna av

    minnen

    En färd,

    en smärtsam flykt från Alltet,

    en  rasande flykt från sig själv

    Tiden sprider ljus mörker;

    genomlyser det dunkla

    En transparent förflyttning

    inom oss och utom oss

    Ett snabbt flyktande mörker,

    en dörr till ett nytt dunkel

    Tiden flyger högt över                            

    svunna tider, svunna rum

    Lars Torstenson

  • Rumba i Uppsalas vindar

    I det femkantiga huset
    mitt emot polisstationen
    bodde mamma, jag och bror
    under sena 70-talet.
    Omgivna av silor,
    fabriker och kontor.

    Iklädda uniformer,
    från igår till idag,
    stod skyltdockorna på rad.
    Och i polisens foajé
    fanns även bygeln som man förr
    haffade bråkstakarna med.

    Och på vår gård
    på S:t Persgatan 33
    fanns mycket spännande att se.
    För det stod en kranbil på vår gästparkering
    och cyklar med punktering
    hade lämnats kvar för gott.

    Våra grannar Rut och Hjalmar
    fick utstå ett och annat
    i sin lya under oss.
    För i vår lägenhet på hörnet
    så sprang jag och brorsan genom alla rum
    utan avbrott.

    Men en dag fick vi ett trist besked.
    Mor hade fått ett brev.
    Vårt kvarter måste rivas.
    Kommunen hade beslutat att
    istället göra plats
    åt en affärsgalleria.

    Rivningskulan träffade fodertornen.
    Schaktmaskinerna skyfflade undan jorden.
    Men jag tror att när Uppsalas vindar viner
    lever minnena kvar ifrån forna tider.

    Och i vår blomstrande trädgård,
    innanför det höga planket,
    växte det flera sorters bär.
    Och vi var alla goda grannar,
    ingen tog mera än den andra
    varken från buskar eller träd.

    Min vän Lena från Grekland
    och hennes syster Anastasia
    tittade med förundran på
    när cykelreparatören Hjalmar
    lagade hojarna som under alla år
    bara fått stå.

    Men i historiska brukskvarter
    i Uppsalas västra del
    fanns det lediga kyffen.
    Och på Torshavnsgatan 7
    bor min mamma kvar ännu.
    Hon lär bo kvar tills hon dör.

    Innan bostäder uppförts på åkermarken
    såg vi ut över slätten mot Rackarbacken.
    Men jag tror att när Uppsalas vindar viner
    lever minnena kvar ifrån forna tider.


    av Jakob Fogelqvist
    (text till en än så länge outgiven sång som förhoppningsvis släpps en dag)

    Om mig: Uppsalabo. Född 1975. Textförfattare och låtskrivare. Sångare och gitarrist. Huvudfokus har jag under åren haft på min spanskklingande och latinoosande musikgrupp Ransta Trädgård, men har även släppt singlar i eget namn.

    Efter att ha levt med den neurologiska sjukdomen MS i hela mitt vuxna liv kan jag inte längre, på grund av en mycket svår och handikappande hjärntrötthet, vara så aktiv med skapandet som jag önskat. Därför kommer det nog bli att jag mest delar med mig av lite äldre alster här. Men ett par nyskrivna texter hoppas jag ändå kunna lägga ut.
  • Släpp allt fritt

    Hoppa rakt ut.

    Börja om.

    Släpp allt.

    Släpp tiden.

    Släpp livet.

    Släpp det som

    ligger övergivet.

    Fläta samman

    det som inte är,

    med det som när.

    Fäst ihop

    det du dig önskar,

    med det som till dig talar.

    Gör det efterlängtade,

    gör det högst oväntade.

    Öppna den dörr,

    som står gläntande!

    ©️Monica Marken

    Om mig

    Mitt namn är Monica Marken, jag har en dotter och en son och bor i Östersund. Min stora passion i livet är att skriva. Jag skriver allra helst dikter, noveller och sagor. Jag är mycket förtjust i att vistas i naturen och jag skriver allra helst under bar himmel.

    Jag har skrivit diktsamlingen ”Orden är luften jag andas”, vilken är min hyllning till naturen. Jag är också publicerad i novellantologier, poesiantologier samt med dikter i DN.

    Jag är utbildad socionom, med inriktning till kurator samt filosofie magister i socialt arbete.

  • Det du är

    Bild: Anders Laestadius

    Varför fastnar vi så lätt
    i dåtid som framtid
    när det enda beständiga
    redan finns i det du kallar för jag.
    Jag menar inte tankarna,
    berättelserna,
    och allt du tror är du,
    allt du tror gör dig värd,
    utan det under ytan,
    det som tittar på dig.
    Vissa kallar det för själen,
    andra för det medvetna,
    men du finns bortom namnet,
    du finns bortom gränserna.
    Alltid samma renhet,
    samma äkthet
    Som kristaller och regndroppar
    Som luften som alltid finns,
    en helhet i en helhet
    som också är du.

    /Anders Laestadius (En ekopsykologisk poet. Finns på Instagram som @anderslaestadius)

  • Inde i butikken
    spiser jeg mælkeis og honningbolsjer
    ser med store øjne på syltetøjet og slikket i engroshandlen
    mit ansigt er jadegrønt; fuldt af importerede varer
    koloniale hoveder kigger ind på mig
    fra besynderlige vinkler

    almindelige søde fabrikationer
    fortæller mig om nye produktionslinjer;
    sakkarinsøde killingeslikkepinde og
    brakvandssmagende, halshuggede monarker af slikkepinde
    jeg standser ved en bunke efterladte figurer
    med smag af basilikum og salt
    og de smager vidunderligt

    Lise Larsen

  • Tegelhuset

    Varje gång jag går förbi ett fönster måste jag stanna upp och titta ut. Min värsta farhåga är att det ska stå någon där. Det är som en reflex, att titta fast jag egentligen inte vill.

    Jag tar med mig ficklampan ut i natten, med hundarna, och gång på gång riktar jag ljuskäglan in i ett prasslande buskage eller mot något mörkt och otydligt jag inte tror mig sett där förut.

    Jag förfasas över tanken att skenet ska finna ett ansikte att lysa upp. Jag hatar mörkret och det som gömmer sig där.

    Det smyger något i skogen runt tegelhuset. Jag hör viskningar mellan träden.

    Jag har varit här i fyra veckor nu. Katten går inte längre ut, hon stannar vid tröskeln, vänder tillbaka in. Och jag klandrar henne inte. På morgnarna luktar det konstigt här, jag skulle beskriva hur om jag kunde. Stanken väller in när jag öppnar dörren åt hundarna. Men de tvekar inte, trycker sig ut, tävlar om vem som ska vara först, reser ragg, hugger mot varandra. De har ådragit sig något sedan vi kom hit.

    Jag har varit i tegelhuset i sju veckor. Jag distraherar mig med att fylla hålet utanför entrén men det tycks inte göra någon skillnad hur mycket grus och jord jag än häller i. I morse blev skyn ovanför mitt huvud svart av fåglar i färd att överge denna plats. Jag tror de tog alla vanliga ljud med sig. Allt påminner om ekon här nu. Här, i slutet av den smala grusvägen med den höga tallskogen runtom. Dolt från vägen, gömt från himlen. Det skulle bli vår tillflykt, din och min. Men se på mig nu.

    Åttonde veckan. Igår, eller dagen dessförinnan, försvann katten. Jag förstår inte hur, hon har inte gått ut på flera veckor. Gjorde sina behov i kattlådan och när hon inte sov längst in under den stora sängen gick hon intill mina ben likt en skugga. Hundarna vill inte längre komma in, de sover ute under trädet som tappar löv och deras päls har grånat betänkligt. De känner inte längre mig och jag känner inte dem. Jag ställer ut deras mat.

    Allt går långsamt här, min kropp och mina tankar och tiden. Det kan inte vara normalt. Nyss ville jag lämna tegelhuset. Det var ett märkligt infall. Jag letade en stund efter mina resväskor. Omöjliga att finna. Det är något med huset. Jag hittar varken ut eller in längre.

    Jag tror att det är den tionde eller kanske elfte veckan här. Träden är kala. Hundarna är borta. Jag skäms över att skriva det men jag känner mig lättad. Jag tyckte inte längre om dem och de avskydde mig. Jag letar fortfarande efter katten, ropar och lockar och jag gråter ibland.

    Vintern är här nu. Lamporna fladdrar och det snöar konstant. Jag tror inte jag kan komma härifrån längre. Jag är inte ensam. Jag har sett spår utanför i snön. Vattnet i rören har frusit och vinden river i takpannorna. Jag har slagit läger vid ett fönster. Jag sitter här med min ficklampa riktad ut i mörkret och väntar. Jag sitter här på en knarrande stol i draget från fönstret och väntar och anar någon utanför fönstret, bortom ficklampans sken. Jag vill inte se. Jag vill verkligen inte se. Men jag vågar inte titta bort.

    Jenny S Nilsson

  • Snö

    Flygplansstolen var bekväm, men Lise hade ändå inte sovit mer än några timmar under resan över Atlanten. Hon släckte lampan och blundade. Sätet formade sig efter kroppen. Äkta läder. Det var få passagerare i första klass och de breda fåtöljerna gapade tomma. Hon var fortfarande mätt efter hummern i gräddsås.

    Det enda som störde var tjattret från ekonomiklassen bakom skynket. Det hade funnits en tid när hon tyckt om känslan av att sjunka ner i en dyr fåtölj och känna sig speciell. Nu skämdes hon när hon tänkte på hur dumdryg hon varit.

    Hon öppnade ögonen. Atlanten låg blå nedanför planet. Det sades att jorden sakta gick under av överkonsumtionen. Men vad skulle hon ha för glädje av den om hundra år? Hon skulle ändå vara död.

    I den svarta laptopskärmen såg hon sin spegelbild. Hennes mungipor som tycktes peka nedåt numera.

    Hon hade varit tjugosex. Ett annat liv. En ung kvinna med rött hår på väg uppför en kulle med en ryggsäck full av illegala växtdelar. Det var som om livet delats i två delar. Före och efter. Före hade hon fortfarande varit en människa som formats av musik, drömmar och kärlek.

    Bandet kom ingenstans trots fyrtio spelningar i Sverige och Norge. Hon spelade gitarr, Anna slagverk, Jane elorgel och Jonathan trummor. De var samspelta, nästan professionella. Det var inte talangen som saknades. Pengarna hade hon tjänat på annat håll. Annars hade hon tvingats ta ett vanligt arbete och då hade musiken aldrig blivit av.

    Nästa flyg gick via Montreal. Två timmars väntan och sedan ett tiopersoners propellerplan norrut. Ingen förstaklass den här gången. Hon delade planet med amerikanska soldater och tekniker på väg till en gammal radaranläggning i Nunavut.

    Anläggningen skulle avvecklas. Under de senaste månaderna hade den registrerat återkommande ekon från ett område där det inte fanns några kända flygleder. Lise hade anlitats för att kontrollera utrustningen och avgöra om det rörde sig om ett tekniskt fel. Ett sista utlåtande innan antennerna monterades ned och transporterades därifrån.

    Kvinnan bredvid henne hade den där självsäkra hållningen som skvallrade om marinkårssoldat.

    ”Jag var stationerad i Igloolik under åtta månader”, sa hon plötsligt.

    Lise öppnade ögonen.

    ”Då är du på fel plan.”

    Kvinnan flinade glädjelöst.

    ”De sa att jag skulle stationeras söderut förra månaden. Jag hade just öppnat vodkaflaskan för att fira när jag fick veta att det var sjuttio miles åt söder. Hall Beach. Jag frågade till och med om jag straffades för något. Jag heter Lola.”

    ”Lise.”

    ”Var kommer du ifrån?”

    ”Danmark, Köpenhamn.”

    Lola nickade.

    Planet gick in i luftgropar. Lise blev illamående. Hon fick alltid samma obehagliga föreställning när flygplan började kränga: att slås i bitar mot marken. Hon svepte sin gin och tonic och åt resten av jordnötterna.

    ”Hall Beach”, sa Lola med avsmak och lutade sig över henne för att se ut genom fönstret.

    De satt en stund och tittade ner på Nunavuts vidder.

    ”Sanirajak”, rättade Lise.

    ”Va?”

    ”Orten heter Sanirajak numera.”

    Lola ryckte på axlarna.

    ”Som om det spelar någon roll.”

    Planet tog mark med en stöt. Lola drog på sig en ansiktsmask med hål för ögon och mun.

    ”Du kommer att frysa”, sa hon.

    Lise hade bara en vanlig vinterjacka. När hon steg ut i den iskalla luften blev hon stående. Radaranläggningens stora konstruktioner reste sig ur landskapet. De såg ut som resterna av en civilisation som för länge sedan övergett platsen. Ljuset var intensivt blått. Hon drog ett andetag och kände hur näsan frös igen. När hon vände sig om tog Lola hennes hand och drog iväg med henne mot de fyrkantiga metallbyggnaderna.

    Nästa morgon vaknade Lise ensam. Sängen var hård och rummet varmt. Hon hade vagt hoppats att hon skulle slippa vakna ensam. Det hade varit trevligt att för en gångs skull ha någon kvar.

    Hon fyllde tandborstmuggen med gin.

    Dagarna följde samma mönster. Frukost i matsalen, kaffe ur en automat, genomgång av mätvärden och därefter arbete ute vid antennerna. Det var svårt att avgöra när det var dag. Ljuset steg aldrig riktigt över horisonten. Ibland föll ett blåviolett sken över snön, ibland försvann allting i ett jämngrått mörker.

    Teknikerna pratade om hockey, hemresor och reservdelar. En av dem hade en fru i Colorado som skickade fotografier på deras hund. Han visade dem för Lise under lunchen. Hunden låg på en gräsmatta med en tennisboll i munnen. Hon sa att den var fin.

    Lola såg hon då och då. En eftermiddag satt hon i matsalen med två andra soldater. Hon hade fått besked om att hon skulle flyttas vidare, men visste ännu inte när. När hon fick syn på Lise höjde hon kaffekoppen. Lise gjorde detsamma.

    De hade inte så mycket mer att säga varandra.

    En eftermiddag gick de ut för att undersöka antennerna.

    Redan vid ettiden hade dagsljuset försvunnit. Strålkastarna kastade bleka ljuskäglor över de enorma konstruktionerna. Snön yrde längs marken, men högre upp stod luften stilla. Lise följde en kabelränna med blicken. Den försvann in under snön och kom fram igen vid en låg metallbyggnad längre bort. Hon kunde inte minnas att den funnits med på ritningarna.

    ”Vad finns där?” frågade hon.

    Teknikern följde hennes blick. Han stoppade händerna i fickorna.

    ”Det används inte längre.”

    ”Vad finns där inne?”

    Han såg på henne en stund.

    ”Ingenting.”

    Sedan gick han vidare. Lise stod kvar och såg på byggnaden. Det fanns inga fönster, ingen synlig ingång från den här sidan. Kabelrännan löpte ända fram till väggen.

    På kvällen satt hon ensam framför radarskärmen. De andra hade gått till sina rum. En grön linje svepte över bildskärmen, om och om igen. Ett eko dök upp långt ute i det vita fältet. Hon antecknade koordinaterna. Nästa svep låg det kvar, på exakt samma plats.

    Hon kontrollerade avläsningen. Samma koordinater igen.

    Det var inte särskilt märkligt i sig. Det som störde henne var att positionen motsvarade platsen för den lilla metallbyggnaden. Hon letade efter den i anläggningens register men hittade ingenting.

    Hon stängde loggen och lutade sig tillbaka.

    Efter en stund började hon höra ett svagt ljud från ventilationen. Tre korta knackningar, en paus, sedan tre till. Hon lyssnade. Det kunde vara något som slog mot plåten ute i kylan. Hon hade hört samma ljud tidigare under kvällen.

    När hon reste sig för att gå upptäckte hon att radarskärmen fortfarande visade ekot.

    Den gröna linjen fortsatte att svepa.

    Nästa morgon åt hon frukost med Lola. Det luktade bränt kaffe och stekt bacon. Lola berättade att hon kanske skulle få komma till Texas igen. Hon hade en syster i Houston som väntade barn.

    ”Du då?” frågade hon. ”När åker du hem?”

    ”Om några dagar.”

    ”Skönt.”

    Lise nickade. De åt färdigt utan att säga så mycket mer.

    På eftermiddagen skrev hon sin rapport. Hon angav att avvikelserna inte kunde knytas till något specifikt fel i utrustningen, men att de saknade operativ betydelse. Anläggningen kunde avvecklas enligt plan. Ingen hade några invändningar. En av teknikerna tackade henne och sa att det skulle bli skönt att komma hem.

    Samma kväll gick Lise ut ensam. Snön var hård och knarrade under stövlarna. Hon stannade vid stängslet och tittade ut över det frusna landskapet. Det fanns inga träd, inga vägar, inga hus bortom anläggningen. Bara en jämn horisont och ett ljus som inte verkade komma från någon särskild riktning.

    Hon försökte minnas hur det hade känts att gå uppför kullen med ryggsäcken. Hon mindes färgen på gräset, lukten av fuktig jord och att hon varit så säker på att något väntade henne däruppe. Fast hon kunde inte längre minnas vad.

    Bakom henne slog en dörr igen. Någon ropade hennes namn. Hon vände sig inte om.

    Vinden drog över slätten. Långt borta stod antennerna stilla.

    Hon stoppade händerna i fickorna och gick tillbaka till byggnaden.

    Presentation: Mit navn er Lise Larsen. Jeg er svensk-dansk og skriver tekster på begge sprog. Hvis du er interesseret, er du velkommen til at kigge forbi min blog.

  • Tistelblomma – bakgrund

    Foto: Jenny Enochsson

    I det här inlägget ska jag berätta lite om Tistelblommas bakgrund. Vissa känner redan till den. Men en del undrar nog vad jag menar när jag pratar om ställets återuppståndelse.

    Nystarten ägde rum i mitten av september i år. I dag är Tistelblomma, som ni vet, en litterär salong/sajt där författarna själva publicerar sina alster. Mångbottnade och originella kortnoveller, dikter, poetiska texter och uppläsningar. Medvetet eklektiskt. I oktober blev min man Ande Enochsson medredaktör. Den nya varianten av Tistelblomma. Nu ska jag berätta om den gamla.

    Tidigare drev jag och Ande olika digitala och litterära samarbetsprojekt. Vi medverkade också. Det blev dessutom ett litterärt nätmagasin och några antologier. Dikterna och novellerna var på engelska; det berodde på att de flesta som deltog var amerikaner. Fastän dessa projekt var givande längtade jag hela tiden efter att få skriva på svenska.

    Hösten 2020 startade jag den litterära sajten Tistelblomma. Ni kan läsa om detta i Boktugg här. Artikeln är från 2021. Tistelblomman är vacker, taggig och egensinnig. Det passade och passar minst sagt fortfarande inriktningen. Även då mångbottnat och originellt. Noveller och dikter på svenska och engelska. Jag tog emot massor med bidrag skrivna av både etablerade och oetablerade författare. De texter som kändes rätt för Tistelblomma publicerades.

    Våren 2021 skapade jag Tistelblomma förlag. Det blev två e-böcker. Flera av de nuvarande författarna/medlemmarna medverkade i antologin Masken rämnar. Efter utgivningen postades inlägg med litterära bidrag och författarintervjuer på sidan.

    Allt detta var spännande, men i längden alltför tidskrävande. Jag ville ha mer tid till mitt eget skrivande och lade därför ned projektet. Dessutom var det tekniskt strul med sajten.

    Dagens variant av Tistelblomma fungerar bättre. Eftersom författarna själva publicerar genomarbetade och välskrivna texter blir redaktörssysslorna inte lika betungande. Naturligtvis innebär drivandet av nya Tistelblomma en del arbete, fast det känns hanterligt och för det allra mesta intressant.

    Jenny Enochsson

  • Reichswald mars 1945

    När tysken vände sig om var jag bara några meter ifrån honom. Han var klädd i Wehrmachts uniform, en menig soldat, i en smutsig och till hälften knäppt uniformsjacka och med en illa sittande hjälm på huvudet. Han såg förvånad ut och hans rädsla och fasa hängde i luften som ett tjockt moln mellan oss och jag var tvungen att ta mig igenom det för att nå honom med min bajonett. När jag insåg att han sett mig rusade jag mot honom med geväret höjt och jag gav upp ett ”hurrah!” precis som fanjunkaren lärt oss under träningen i Brecon.

    Det är märkligt hur vissa ögonblick, tiondels sekunder, kan etsa sig fast i ens minne och hur de kan bli så där totalt genomlysta. Varje detalj blir viktig och ihågkommen. Tyskens ansikte var smutsigt och fårat av svett och kanske tårar som runnit nerför pannan och kinderna. Han var ung, lika ung som jag, men han verkade på något vis mer stridsvan än jag, jag som inte varit med regementet i Burma utan anslutit tillsammans med det nyutbildade manskapet som kom till kontinenten månaderna efter Normandie. De flesta i mitt kompani var oerfarna och vi hade lidit stora förluster i Ardennerna och nu i Reichswald verkade det inte gå mycket bättre för oss.

    Han hade ett ganska runt ansikte, påsar under de lika runda ögonen och hans näsa liknande mest en potatis där den tronade ovanför de fylliga läpparna och den, ja, behagligt avrundade hakan. Han såg vänlig ut. Jag tänkte under den där tiondelens sekund att han såg ut som en bonde, eller snarare en bondpojke, ein Bauer, en bonde, Bauer ett av de få tyska orden jag kunde. Han borde inte vara här, tänkte jag, han borde vara hemma och göra vad nu bönder gör i mars, vårsådd? Jag vet inte, jag kommer från Splott i Cardiff. Arbetarkvarter. Hade säkert fortsatt arbeta på East Moors Steelworks om inte kriget kommit emellan. Tysk förresten? Han kanske var österrikare? Och trodde att jag var engelsk? Han kanske inte alls förstod de stolta emblemen på min uniform, The Royal Welch Fusiliers? Eller, varför skulle han ens bry sig?

    Jag hörde ljudet av skottet samtidigt som jag kände en stöt någon decimeter nedanför hjärtat. Tysken såg om möjligt än mer förvånad ut när skottet brann av, och på något vis såg han skyldig ut också, som om han blivit påkommen med att göra något förbjudet, eller skamligt. Trots stöten och smärtan fortsatte jag framåt, kunde inte stanna, kroppen rörde sig automatiskt framåt. Som den vanlige fotsoldat han var, eller som jag antog att han var, hade han ett Mauser Karabiner 98, den korta modellen, pålitligt, effektivt, precis som mitt Lee Enfield, också den korta modellen, den som fungerar så bra ihop med Pattern 1907, bajonetten jag nu fick förlita mig på eftersom jag inte hunnit ladda om när jag plötsligt hade tysken framför mig, där i gläntan, mellan dungarna, där vi gömt oss på varsin sida, bara några meter ifrån varandra. Att jag glömt ladda om var ett oförlåtligt misstag. Varför tysken inte sköt mer än ett skott vet jag inte. Jag gissar att han hade slut på ammunitionen. Vid den här sena tiden i kriget led tyskarna konstant brist på ammunition och bränsle. Enskilda soldater, plutoner, kompanier, ja hela bataljoner kunde lida sådan brist på ammunition att de bara kunde tillåta sig att skjuta då de var säkra på att träffa en fiende. Spärreld och täckeld var inte att tänka på för dem. Hade jag hunnit ladda om… om jag hade gjort så som vi fick lära oss under utbildningen på infanteriskolan i Brecon då hade jag tagit tysken. Nu sprang jag istället mot honom med mitt Lee Enfield hotfullt höjt och med den brännande smärtan i min vänstersida, genom molnet av rädsla och fasa mellan oss, och medan jag skrek ännu ett ”hurrah!” stötte jag bajonetten i honom, precis så som fanjunkaren lärt oss att vi skulle göra. Bajonetten sjönk förvånansvärt lätt in i tysken. Han var liksom mjuk där jag stötte in min Pattern 1907, nära solar plexus, och jag är säker på att bajonetten gick rakt igenom honom. Jag kunde inte stanna utan fortsatte springa, rakt på honom så vi båda föll till marken, där vi blev liggande mellan dungarna, jag landade med min sårade buk vid sidan om hans huvud och han låg orörlig på rygg med mitt Lee Enfield väl förankrat i sin mage; det stack upp som ett dött träd ur en inte längre fruktbar jordplätt eller kanske som de förkolnade resterna av ett träd efter häftig artilleribeskjutning. Marken var fuktig och vi började nog ganska snart frysa båda två, jag frös i alla fall, allt mer allteftersom solen sjönk borta i horisonten, bortanför vår glänta som bara ett tiotal meter från oss öppnade sig och blev vad som i en annan tid skulle kunna ha varit ett bördig gärde, där bonden, en annan än han som låg och dog vid sidan om mig, kupade potatis eller sådde vete eller odlade vall.

    Med den nedgående solen som fond kunde vi båda se det beigebruna gräset sakta vakna till liv efter vinterns kyla och snö. Det rök ur våra munnar och ett kvällsdis drog sakta in över åkern och vår lilla glänta och jag tyckte att tysken kved och gnydde, eller kanske var det jag som gjorde det. Den brännande och svidande smärtan ville inte ge med sig och jag antog att tysken också hade ont där han låg med min bajonett genom kroppen. Han tittade upp i himlen, mot stackmolnen som byggdes upp där samtidigt som mörkret sakta sänkte sig över oss. Själv kunde jag inte heller röra mig och såg därför på tysken från sidan. Han hade tappat hjälmen när han föll och märkligt nog hade lite blod runnit ut ur hans öra.

    Jag vet inte hur länge vi låg så där och väntade på att få dö, solen hade i alla fall gått ner när jag, vi, hörde tanken närma sig, en Tiger, helt säkert en Tiger, ingen annan tank har det där vrålande motorljudet, ingen annan tank har en gigantisk 23 liters V12, och ingen annan tank har det där metalliska slamrandet från larvfötterna. Den kom ut ur buskagen på den sidan som tysken kommit ifrån och vi insåg båda två att vagnsbesättningen inte skulle se oss i mörkret och det var då jag hörde tysken hest stöta fram ”Friends?”. Just som larvfötterna nådde fram till oss väste jag med viss möda, halsen var tjock av långsamt koagulerande blod, ”Friends”.

    Slut

    Där vallmon växer

    Där soldaten föll, är

    nu fullt med röd vallmo

    En inkarnation av

    den stupades rädsla,

    som i efterskriften

    sägs vara hjältemod.

    Reichswald 1945 är nyskriven och har bara publicerats på vinifierat.se. Där vallmon växer ingick i ett samarbete med konstnären Annette Landin, ”Kon(s)text”, där hon målade till mina texter och jag skrev texter till hennes målningar. Tyckte den dikten passade bra ihop med Reichswald 1945 här.

    Lars Torstenson