Alma såg grannfrun sticka ut huvudet genom ett fönster inramat av murgröna.

”Har lilla Alma promenerat?”

”Ja, frun.”

Ottilia Hägg frågade om Alma ville dricka afternoon tea med henne och dottern Märta vid tre och tillade att det var evigheter sedan. Alma orkade inte hitta på ännu ett svepskäl och tackade därför ja.

”Har du hört att Carl Axel fått huvudansvaret för sin fars velocipedfabrik?”

”Nej.”

Märta skulle snart gifta sig med Carl Axel Westling. Endast brudparets närmaste släktingar var bjudna till bröllopet. 

En vagn lastad med en hönsbur kom körande. Hönsen tittade ut mellan träspjälorna, iakttog omgivningen med ängsliga ögon och kacklade. Tuppen kikade inte ut. När den började gala frustade den magra hästen och skakade på manen och svansen.

”Vilket oväsen”, muttrade Ottilia.

”God dag”, sa mannen på kuskbocken och förde handen till mösskärmen.

”God dag”, sa Alma.

Ottilia sköt ut överläppen och rörde på de ringprydda fingrarna som vilade på fönsterblecket. Agaterna gnistrade.

Alma visste att Ottilia var förnärmad över att han hade vågat hälsa. Att han var en granne spelade ingen roll. Det bor för mycket enkelt folk på vår gata, brukade Ottilia säga. Hon svassade för borgarna som bodde där.

”Det anses inte riktigt comme il faut att une jeune femme promenerar utan lämpligt sällskap”, väste Ottilia efter att ha lutat sig längre ut genom fönstret.

”Numera är det inte så ovanligt.”

”Tänk på farorna, flicka lilla.”

”Efter skymningen undviker jag trånga gränder och platser där det är glest mellan gatlyktorna.”   

Ottilia mumlade något ohörbart.

*

När Alma kom in i sitt hyresrum bytte hon om till sin roströda finklänning. Sedan gick hon uppför de knarrande trappstegen till våningen ovanför.

De tre kvinnorna satte sig vid mahognybordet i matsalen. Strax kom Hilda balanserande en bricka med te och kakor. Tjänstekvinnan ställde brickan på bordet, neg och skred ut ur matsalen.

Var och en hade gjort toalett på sitt sätt. Märtas klänning var garnerad med rosetter. Tre vaxblommor nedstuckna i hårvalken. Ottilia hade på sig en grå dräkt med pipkrage. På hennes fingrar satt både släta och juvelprydda ringar. Kvinnornas korsetter var hårt hopsnörda; färgen hade försvunnit från deras ansikten. Som vanligt bar Alma reformliv. Tydligen kunde användningen av traditionell korsett leda till att inre organ stuvades om och bytte plats. Tanken på denna ommöblering fick henne att rysa.

Ottilia spände ögonen i Alma och viskade: ”Fabrikör Westling, fadern alltså, har tyvärr en skamlig sjukdom som han skaffade sig i fjol.”

Alma nickade och tänkte på Ibsens Gengångare där sonen hade ärvt faderns syfilis. Var det verkligen sant att fabrikör Westling hade fått sjukdomen i fjol?

”Snart ett år sedan din farfar och förmyndare avled ”, sa Ottilia.          

”Ja.”

”Herr Sundberg var en så snäll lärare”, sa Märta. 

”En snäll lärare.” Ottilia viftade bort en fluga från kakfatet. ”Och en sann vän till mig och salig Qvist.”

Flugan flög några varv runt kristallkronan innan den satte sig på vildsvinshuvudet på väggen.

”Nu möts Qvist och Sundberg i himlens salonger och spelar vira”, sa Ottilia.

Dottern påpekade att man måste vara fyra för att spela vira.

”Det vet jag, Märta lilla. Din far och Sundberg möter förstås andra hädangångna däruppe.”

”Tillåter Gud kortspel?”

”Ja, om de saliga inte spelar om pengar”, fräste Ottilia.

Märta råkade stöta till gräddkannan. Trots att hon hann hindra den från att välta skvimpade tre droppar ut på duken. Hon torkade bort dem med sin servett.

”Och i morse spillde jag sylt på min nytvättade väst.” Hon himlade med ögonen. ”Jag begriper rakt inte vad det är med mig.”

”Din gås.” Ottilia skrattade sitt åsneskratt. ”En flicka som snart ska stå brud blir ouppmärksam. Så var det för mig med.”

Märta hällde mer grädde i sin tekopp och avlägsnade droppen på kannans pip medan modern iakttog hennes händer.

Ottilia sa: ”Så blir det för Alma med en dag. Förhoppningsvis.”

Alma bet ihop käkarna och kramade sin servett.

Hur skulle de andra reagera om hon avslöjade att hon var hemligt förlovad med Eugen, en gift man? Skulle de tro att hon skämtade? 

Fortsättning följer i morgon …

Av: Jenny Enochsson

”Testunden” är en ordentlig omarbetning av två kapitel i ett romanmanus som jag skrev för ett par år sedan. Jag funderade på att publicera hela kortnovellen (lite över 1100 ord) i ett inlägg, men tänkte att det kanske skulle bli för långt här. Därför uppdelningen.

Min skrivarblogg.