Axel Melander blev synlig i dörröppningen. Iklädd midnattsblå smoking och lackskor. Thore hade på sig finkostym. Dessutom hade han stått framför spegeln och ordnat till benan och ansat näshåret i en halvtimme. Ändå kände han sig som en slashas jämfört med den andre mannen.
”Välkommen, Sjöbeck.” Melander log. ”Jag måste tyvärr telefonera. Det går fort. Stig in så länge.”
”Tack, hotellvärd Melander”, sa Thore och klev över tröskeln.
”Herregud, karl, sluta titulera mig. Jag är frisinnad. Slappna av, för fan.”
Melander skyndade nedför korridoren och försvann in på sitt kontor. Thore stängde dörren och lät blicken vandra över möblerna av körsbärsträ, de fördragna sammetsgardinerna och de tända ljusen i väggljusstakarna. En klanglös ton spred sig i ådrorna och hindrade honom från att koppla av i kammaren.
Skulle hotellvärden bjuda in Thore till sin privata kammare om han planerade att avskeda honom? Knappast. Men han hade bett honom komma i kväll eftersom han ville tala om något.
En brasa sprakade i kakelugnen. Luckorna var inte stängda. Han drog in doften. Söt, nästan blommig. Inte björk eller tall. Borde han stänga luckorna? Nej, Melander hade säkert lämnat dem öppna med avsikt.
Nu upptäckte Thore att det låg ett pappersark på sidobordet mellan länstolarna. Underligt. Melander brukade inte låta dokument ligga och skräpa. Thore såg efter så att dörren verkligen var stängd. Sedan lyfte han upp pappret och läste.
Rosenträ
Medan Melander hällde visköst vin i gyllene bägare föll Sjöbecks blick på kontraktets finstilta text. Där stod: Delägare av hotellet … på det villkoret att … tillbringar ett dygn i den brunnsdjupa fontänen i vestibulen.
Melander slet av sig sin karmosinröda sidenkravatt och slängde den ifrån sig; kravatten slukades genast av stearinljusens giriga lågor.
Det doftade brinnande rosenträ och upplösning i kammaren.
Då Sjöbeck kände hotellvärdens hand på sin skuldra rusade en vass vindstöt genom benmärgen. Allting börjar och slutar med mänsklig beröring.
Händerna darrade när han tände en cigarett. Varför var han upprörd? Den lilla berättelsen hade ju inget med verkligheten att göra. Melander gick alltid omkring med ett småleende på läpparna; det var svårt att veta om han skämtade eller var allvarlig. Thore svor mellan tänderna och askade på mattan. Ångrade sig och gnuggade skosulan mot askan så att den inte syntes.
På sistone hade han fått göra annat då kontorssysslorna varit avklarade. Som att lägga Melanders pistoler i en cirkel på biljardbordet, packa ned dem i en låda och upprepa proceduren. Som att traska runt i matsalen iförd vapenrock, ringa i en silverklocka och bjuda gästerna på marsipangrisar ur en cylinderhatt. Thore utförde dessa sysslor med surmulen uppsyn; han hoppades att Melander skulle uppfatta ansiktsuttrycket som en protest.
En klen protest. Han ville lära sig att säga ifrån. Och ändå. En del av honom längtade efter att lyda hotellvärden och stå i hans skugga.
När Melander trädde in i kammaren hade han en mörkröd kravatt runt halsen. Thore hade aldrig sett den förut.
”Hyggligt av Sjöbeck att komma hit på sin lediga dag. Han hade väl inga andra planer?”
”Nej, Melander.”
”Stå inte där som en ståndaktig tennsoldat. Slå dig ned, för tusan.” Hotellvärden gjorde en gest mot en av länstolarna.
Thore lydde honom.
Melander gick mot barskåpet. ”Sjöbeck vill väl också ha rödvin?”
”Ja tack.” Egentligen föredrog Thore öl, fast det behöll han för sig själv.
Efter att ha fyllt mässingsbägarna med rödvin satte sig Melander i den andra länstolen.
”Skål, unge man”, sa han och höjde sin bägare.
”Skål.” Thore tog en klunk av vinet som var trögflytande och smakade järn.
”Har Sjöbeck läst min berättelseskiss?”
Thore harklade sig.
”Bara ett påhitt.”
Ett påhitt. Thore kunde ändå inte låta bli att leka med tanken. Fontänen i vestibulen såg verkligen ut att vara djup som en brunn. Skulle han bli tvungen att bära dykarutrustning och endast hämta luft när det var nödvändigt? Den sista raden var oroväckande. Mord i stället för delägarskap? Äsch, han borde inte tänka på den löjliga skissen.
”Melander ville prata med mig”, sa Thore och tände en ny cigarett.
”Snart, min vän.” Hotellvärden plockade upp sitt cigarretui ur västens bröstficka. ”Vi behöver vila oss lite.” Han såg framför sig utan att röra en min. Blossade och drack.
Var Thore på väg att sälja sin själ till Melander och hotellet? Han försökte dämpa den gnagande känslan inombords med mer rödvin. Det fungerade inget vidare.
Doften från kakelugnens glödande gap blev starkare. Vid det här laget hade han räknat ut vad det var för ved. Doften väckte något inom honom. Vad? Det visste han inte.
”Mina andra anställda är utbytbara. Men Sjöbeck är oumbärlig.”
En sprittande känsla spred sig i Thores bröst.
”Vad tycker han om min kravatt?”
”Fin.”
”Det lilla bodbiträdet jag förlustar mig med påstår att den är karmosinröd.”
”Jaså.”
”Jag ska inte elda upp den. Sådant passar bättre i fantasin.”
Passade även kontraktet med villkoret bättre i fantasin? Thore hoppades det.
”Lojalitet.” Melander pekade på honom med cigarren. ”Utan lojalitet, ingen vänskap. Eller hur, min vän?”
”Så sant, Melander.” Han hade som vanligt ingen aning om vad chefen menade.
Nu när han tänkte på berättelseskissen blev han full i skratt. Han lyckades inte hålla tillbaka ett leende.
”Vafalls?” sa hotellvärden med höjda ögonbryn.
”Skissen.”
Melander kastade huvudet bakåt och skrockade. Deras gemensamma skratt klingade och gnisslade som metall. Strax ebbade det ut. Skrattet tog död på Thores munterhet.
”Och vad anser Sjöbeck om slutet?”
”Det verkar som hotellvärden i berättelsen har mord i sinnet.”
”Nej. Sjöbeck misstar sig. Mänsklig beröring handlar i detta fall om att överlämna sig, att visa kompromisslös lojalitet.”
Thore kramade stolens armstöd så hårt att han kunde känna ojämnheterna i stoppningen.
Melander lunkade fram till chiffonjén och grävde i en låda. Då han återvände hade han ett hopvikt pappersark i handen.
”Utan lojalitet, inget förbund.”
”Förbund?” sa Thore medan rummets konturer blev suddiga.
”Han förstår väl vad detta är?” Hotellvärden viftade med pappret.
”En annan skiss?”
”Nej, jag ska inte utsätta Sjöbeck för mer litteratur i kväll.”
Thore tyckte att det kändes som om klor rev och slet i magen.
”Jag och min sekreterare ska lära upp Sjöbeck så att han blir insatt i verksamheten. Vi blir kompanjoner och delar på vinsten.”
”Visst skämtar Melander?”
Något hårt skymtade som hastigast i de gröna ögonen. ”Jag menar allvar, unge man.”
”Villkoret?” sa Thore och tyckte att det lät som om han hade kommit i målbrottet igen.
”Sista prövningen återstår. En ren formalitet.” Melander fiskade upp en reservoarpenna ur smokingkavajens ficka och lade den och det hopvikta dokumentet bredvid Thores bägare. ”En liten underskrift, tack.”
Av någon anledning tänkte sig Thore att han satt ensam på en snurrande karusell medan en positivhalare spelade en vals.
”Sjöbeck vet hur allting börjar och slutar.” Melander lutade sig över sidobordet och lade handen på hans axel.
När Thore reste sig vinglade han till som om han just hade stigit av karusellen.
Han halvsprang genom korridoren. Hotellvärden följde efter honom. Hack i häl. Då Thore nådde vestibulen såg han på fontänen och stannade. Han vände sig om och mötte Melanders blick.
Av: Jenny Enochsson
En omarbetad version av min novell ”Hotelldirektör Holmberg” från antologin Masken rämnar, 2021. ”Fontänen” är ungefär hälften så lång som ”Hotelldirektör Holmberg”. Min förkärlek för att avlägsna det överflödiga …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.