Dörren knakade lätt när jag drog igen den bakom mig. Jag steg in i tornrummet, in i den dammiga, svala tystnaden. Det hela var ett misstag, kan man säga. Jag hade råkat svänga åt fel håll och avvika från gruppen under en guidad visning på slottet. Hittat en trappa, följt den, hoppats komma tillbaka till besökargruppen. Ljuger en aning. Det var alls inget misstag. Nej, jag ville i ärlighetens namn snoka, verkligen ta vara på detta enda tillfälle då slottsfolket öppnade sina portar för allmänheten.

Tornkammarens väggar var lätt rundade, tapeten smyckad med blekgröna blomster. Luften fadd, stillheten närmast kväljande. Stoftsvept elegans, månghundraårig. Jag ville se, bara se. Jag ljuger. Jag ville lämna spår, mixtra, göra åverkan. Sätta tändaren mot nederkanten på en gobeläng, lämna en handfatskran rinnande med proppen i, skriva okvädinsord på guldiga tapeter. Vanligtvis var jag inte så här destruktiv. Jag är verkligen intresserad av historiska byggnader. Ljuger igen; jag älskar att smygförstöra. Inte bränna ner ett helt slott, märk väl, bara orsaka lagom små materiella skador, anonyma nålstick. Det avskilda tornrummet var utsökt lämpat.

Men någon hade hunnit före. En gråklädd gestalt i långkappa tornade upp sig med ryggen till, två meter bort mellan de två höga fönstren mittemot dörröppningen. Jag hajade till några steg innanför dörren, skamset förundrad, och blev stående på stället. Gummisulorna i mina slitna skor kved plastigt avslöjande. Rummets välvda väggar framkallade ett svagt illamående långt nere i matstrupen. Det var nog ingen bra idé, det här.

”Ursäkta”, fick jag fram. Vad säger man? Jag hade inte här att göra men ville av någon anledning ändå göra anspråk på rummet. ”Får jag komma in?” frågade jag och lät visst lite argare på rösten än vad som var meningen. Onödig fråga, jag hade ju redan klivit på.

Mitt oönskade sällskap vid fönstren svarade inte. Jag backade ett steg, skorna gnisslade, men då vände sig personen plötsligt om. Den fotsida, grå kappan virvlade upp dammoln från golvet vid rörelsen. Kappans huva hade varit uppfälld när jag kom in. Den var omöjligt nog fortfarande uppfälld när gestalten vänt sig mot mig. Var det mina ögon som inte greppade synintrycken korrekt? Jag kan inte till fullo uttrycka min kväljande förvåning. Kräkkänslan steg genom halsen, och jag försökte tvinga det tillbaka ner med verkningslös rationalitet. Jag hade ju sett hur personen flyttade fötterna och hört de spruckna kängorna stöta mot golvet. Personen vände sig verkligen om så att kängornas tåhättor pekade framåt, och de knotiga, ådriga händerna likaså. Men huvudet syntes fortfarande bakifrån, som om det satt löst på en knäckt ryggrad och inte följde med övriga kroppens rörelser.

Varelsen gled över golvet, kroppen framåt, huvudet alltjämt bakvänt som en grotesk synvilla. En av de åldriga, beniga händerna sträcktes fram mot mig. En källarlukt stod runt gestalten, en sky av unkna dunster.

Jag plockade som per automatik upp tändaren och spritpennan ur fickan och lade dem i den väntande handflatan, som ett ertappat skolbarn till lärarinnan. Det här var definitivt fel rum av vandalisera. Måste erkänna, skärskådad av den ögonlösa. Varifrån kom denna plötsliga bekännelsevilja? Jag började backa, tills jag kände ryggen mot dörren. Varför hade jag stängt den? Jag famlade efter handtaget med andra handen, grep om den kalla metallen. Dörren var låst. Hur hade det gått till? Dörren saknade nyckelhål. Medan jag febrilt ryckte i handtaget slöt sig ett isgrepp om min andra handled. Gestalten höll mig fast.

En knarrande, sprucken röst letade sig ur huvan: ”Det börjar nu.”

”Börjar? Vad är det som börjar?” Var det nästa guidetur som åsyftades?

”Ditt vaktpass.” Svaret ljöd ihåligt som ur en brunn, många sekler djup.

Gympaskorna halkade mot golvet när jag tog spjärn med fötterna för att slita mig loss, tills jag snubblade på en kappfåll. Det spann runt, synfältet släcktes och tändes, som om nerverna satt i en glappkontakt. Rummet tyst och öde nu, väggarnas gröna ton lugnande, den gråklädda gestalten bortbleknad. Tyget som jag snubblat på var min kappfåll. En tung kappa med en däven lukt, ett plagg som jag absolut inte burit när jag klev in i tornrummet bara minuter tidigare. Eller var det snarare timmar? Jag blev med ens osäker på tiden. Vilken dag var det? Vilket århundrade?

Ett dunkel sänkte sig över synfältet på nytt, nu som ett murrigt filter snarare än total mörkläggning. Huvan täckte mitt ansikte, håret, huvudet. Mina skor hade blivit till ålderdomliga, spruckna kängor. I dammet på golvet lågt två främmande föremål som jag först inte kände igen, men sedan drog jag mig vagt till minnes att det ena var ett illaluktande skrivdon och det andra ett eldstål. En ”tändare”? Namnet undflydde mig. Minnena utstryks, tiden betyder intet, seklens påfund och uppfinningar går mig förbi, irrelevanta.

Rummets välvning inger inte längre någon svindel. Månghundraårigt damm täcker min kappa, mina sinnen. Åren kretsar runt tornet, vaktpasset förflyter. Kvar i tornkammaren, mellan de höga fönstren,
här vakar jag.

C. Jonasson