När jag vaknade denna morgon ur min drömlösa sömn fann jag mig liggande i sängen i samma ställning som då jag somnat. På rygg. Väckarklockan hade ännu inte hunnit ringa. Jag steg upp, gjorde mina morgonbestyr och åt min havregrynsgröt med tunt skivade äpplen i godan ro. Till gröten ögnade jag igenom lördagens tidning.
Att vara egenföretagare hade sina avigsidor men på det stora hela var jag ändå nöjd. Lite arbete kvällar och helger har väl ingen dött av, som jag brukade säga till frugan. Verksamheten hade tagit skjuts och den nyinköpta tjänstebilen var ett tecken på det: en skinande silvervit Volkswagen Transporter stod på gårdsplanen. Inuti var den fylld med insekticider, dyra men effektiva. Och med det nya dekaltrycket på bilen behövde jag inte längre berätta vad jag sysslade med, OHYRA & SKADEDJURSBEKÄMPNING – EN BAGGIS! följt av mitt namn och mobiltelefonnummer. Jag var väldigt nöjd med min fyndiga slogan och visslade då jag krängde på mig den vita overallen och gick ut till bilen. Då jag vred om startnyckeln strömmade Beatles ur högtalarna, …zapped him right between the eyes, zap! All the children sing: Hey, Bungalow Bill, What did you kill, Bungalow Bill? Hey, Bungalow Bill… Jag trummade på ratten och skrålade med, What did you kill, Bungalow Bill? I dag skulle Kattegattgymnasiets matsal förvandlas från myrstack till ett insektsfritt himmelrike! Man måste göra sig av med sådana kryp en gång och för alla!
Några kilometer innan Simlångsdalen såg jag en mörkklädd man. Han stod i vägrenen mitt emot den där gamla nedlagda vägkrogen, där det numera står tre skruttiga bilar på gräsplanen och en plastschäfer lutande i en hundkoja på gården. Mannen höll upp sin tumme. Det var längesedan jag sett några liftare, och det här var inte urtypen precis. Jag bromsade in och väntade. Mannen lyste upp och kom med lätt haltande steg mot bilen. Den ena av hans fötter var liksom riktad utåt. I backspegeln såg jag att han var väldigt propert klädd. Omkring sextio år gammal. Vitt, bakåtkammat hår. Han verkade fullkomligt felplacerad i den här skabbiga miljön, som om han vare sig passade in i gräs eller på asfalt. Det glimmade till med en metalliskt blå glans i den svarta ytterrocken då ljuset föll på den. Hans skugga låg platt över vägen. Skorna var välputsade och blanka. Gänglig. Taniga armar och ben. Lätt kutryggig. Hoprullad morgontidning under armen.
Jag stängde av stereon, lutade mig över passagerasidan och sköt upp dörren. Mannen stannade upp då han läste bildekalen, som om han tvekade för ett ögonblick. Han ruskade på kroppen, drog upp rocken med den lediga högerhanden och klättrade in i bilen. Han tog ett djupt andetag, nästan som en snyftning, och knyckte huvudet lätt bakåt. Kanske var det lukten av nybil och äppeldoftgran han sög in?
Jag frågade vart han var på väg. Han rättade till rocken över knäna med sina spensliga händer, placerade tidningen i knät och sade, Halmstad, ja? Tågstationen. Jag missade bussen eftersom jag försov mig efter att ha drömt oroligt hela natten, ja? Jag hummade och sade att visst skulle jag kunna köra honom dit och att det tog omkring 25 minuter. Jag visste ju att jag hade goda tidsmarginaler. Svartmyror var nästan den lättaste ohyran att utrota av dem alla. Bra, svarade han då bilen började rulla igen, jag ska nämligen till Köpenhamn, ja? Och därifrån ska jag ta flyget och har för avsikt att landa på Prag-Ruzyně till kvällen, eller numera heter det väl Václav Havel, ja? Jag undrade för mig själv vad han bröt på för språk. Det lät inte särskilt tjeckiskt. Inte alls som den där fotografen jag hade varit hos för att bespruta ett skafferi fullt av mjölbaggar. Snarare var det en svag tysk brytning, med långa utdragna i, z-tonade s och svagt skorrande r. Dessutom märkte jag att han knappt rörde på munnen då han talade.
Prag är vackert, svarade jag. Ja, mycket vackert, ja? Jag bodde där för längesedan. Jag var mycket ensam då. Drog mig undan och höll mig i min lilla lägenhet bredvid Sankt Nikolaus kyrka i Gamla Stan, U radnice 5 närmare bestämt. Tiden kröp fram, ja? Mina föräldrar hade just dött och jag jobbade som resande försäljare igen. Efter några år flyttade jag till vår svenska filial. Min syster var mycket ledsen eftersom hon blev lämnad ensam, ja? Han tittade ut genom sidorutan, gjorde några ryckiga rörelser med händerna, men nu är hon lycklig, Grete. Hon är så lycklig och skall gifta sig, ja? Hon är violinist i en mindre orkester och äntligen har hon träffat en duktig karl – han spelar ventilbasun. Det gläder mig så att hennes drömmar slagit in. Och nu skall det bli stort bröllop, ja?
Min passagerare fortsatte att berätta ytterligare detaljer om det stundande bröllopet, vilka som skulle närvara, vilken förtäring det skulle bjudas på, och hela tiden gjorde han små knyckande rörelser med händerna, med fingrarna och med huvudet. Men Grete vet inte att jag kommer. Hon vet inte ens att jag lever, ja? Hon kommer att bli häpen. Jag sade ju att jag var mycket ensam och alla trodde att jag dog av en olycklig infektion, ja? Nog var jag ordentligt sjuk alltid, mannen gjorde en liten konstpaus, men inte stendöd, bara skendöd. Han fnittrade till över sin egen rimmade ordvits och putsade samtidigt snabbt av byxknäna med flinka fingrar. Sedan tystnade han en lång stund och sjönk liksom in i sig själv bakom sitt eget skal.
Plötsligt, precis innan vi svängde in på stationsparkeringen, såg jag att något rörde sig över instrumentbrädan. Se där, ropade jag, en Nicrophorus vespilloides! En dödgrävare! Den svarta skalbaggen, med den karaktäristiska gyllengula teckningen på ryggen, kilade med sina utstående fötter bort mot passagerarsidan. De har ett fantastiskt luktsinne, sade jag och grep instinktivt den hoprullade tidningen som låg i mannens knä. Ett enda välriktat slag räckte för att förvandla den lille krabaten till en fuktig fläck, några ben och en krossad halssköld. Mannens armar spärrades ut likt insektsben, vibrerade ofrivilligt och slappnade sedan av. Jag trodde först att han drabbats av ett slaganfall. Det blev helt stilla i bilen. Min passagerare var som förvandlad.
Men så vred han slutligen lite på sig och plockade med en mekaniskt ryckande rörelse fram sin skinnplånbok ur rockfickan för att ge mig ”en slant, ja?” Jag vinkade avvärjande ett nej tack det behövs verkligen inte. Det var först då jag förstod att han gråtit.
Rockskörten fladdrade till i vinden då han sköt upp bildörren. Det såg ut som om han hade vingar. Han tackade allra ödmjukast. Med några små steg klev han uppför de tre trappstegen. Mannen hejdade sig ett ögonblick framför de blekgröna dörrarna, sträckte på sin gamla kropp, innan han försvann in i den myllrande Centralstationens tegelmörker. Jag blev mycket förvånad då jag lade märke till Gravensteineräpplet som var broderat i rockens rygg.
En homage till Franz Kafka och dennes kortnovell “Förvandlingen”.
Stefan Albrektsson, f. 1969, boende i Halmstad. Här finns en utförlig presentation av mig och publiceringar osv.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.