Silen är ett underbart föremål. Framförallt tack vare det unika synfält på landskapet den erbjuder, genom sig själv. Ljusets brytning skapar ett vackert och stimulerande skimmer, ibland som mikroskopiska regnbågar. Verkligheten – eller det vi tror är verkligheten, som i själva verket inte är mer verklig än det vi ser genom silen – är förskjuten, delvis dold, och lämnar åt fantasin att återskapa den. Använde man inte en sil för att titta på erotiska filmer på Canal+ när man saknade prenumeration, genom att hålla den framför ögonen och skaka på den? (I alla fall i början av Canal+. Jag vet inte om det fortfarande visas erotiska filmer där.) Detta visar dessutom, om det nu behövdes, att fantasin är den viktigaste förutsättningen för erotik.
Silen är också anmärkningsvärd för den subtila föreningen den skapar mellan tomrum och fyllnad. Den måste ha uppfunnits av en kinesisk vis man (när den är liten och konisk kallas den för övrigt för ”kinesisk”). Dess fyllnad håller kvar kornen, bitarna, materian – det vill säga klipporna, bergen, träden i de avlägsna rikenas vackert målade landskap. Dess tomrum släpper igenom det flytande: vattnet, luften, ljuset, molnen, vinden, det formlösa. En perfekt förening av Yin och Yang. En mänsklig syntes, tröstande. Vi är inte ensamma om att låta en stor del av det som möter våra sinnen passera genom våra brister, våra sprickor.
Rent konkret avgränsar silen ett vanligtvis runt utrymme, där olika kroppar eller material rör sig och som, under sin passage, blir medvetna om sina egna fysiska egenskaper. Ogenomtränglig för material med stor kornstorlek, material som trögt hindras på sin väg, erbjuder silen inget motstånd mot vätskor som glatt rinner ut i flera genomskinliga eller färgade strålar; den leder det fångade ljuset genom sitt tvärsnitt, likt ljusskärvor, eller i sparsamt fördelade droppar. Det är som regnet som, i den gård där jag ser det falla, faller med mycket olika hastigheter. Under denna process låtsas silen vara passiv. Detta flytande fyrverkeri som rinner ut ur den, dessa mångfärgade larver som vrider sig vid dess öppningar, dessa färgade harmonier av grönt eller rödbrunt, som endast saknar Bachs musik… – enligt silen själv har den ingenting med det att göra!
Det finns två typer av silar: den där man har skapat hål i en tidigare sluten yta, och den där man har placerat fyllnad i ett tomt utrymme, vanligtvis av fin metalltråd, vävd (som ett metalliskt muslin). Dessa två konstruktioner motsvarar silens två grundläggande funktioner: att släppa igenom, i de tomma utrymmena, eller att hålla kvar, som ett nät håller kvar fiskar. Två uppgifter som den utför samtidigt, utan att tänka på det, medan valet av vad man behåller eller kasserar överlåts till användaren. Silen avgränsar nämligen ett flöde eller stoppar det. Den skapar ett utrymme för sortering, klassificering av materia som inte existerar utanför dess verksamhetsområde. Silen skapar ordning, bekämpar entropin (må man förlåta mig min hemsnickrade tolkning av termodynamiken!).
Denna sorteringsfunktion återfinns också i fäktarens mask, som släpper igenom ljus och visuell information men inte eventuella stötar från värjor.
Värjan, floretten och sabeln är långa, smala metallstavar, antingen stela eller lätt böjliga. De rörs mot varandra, som stickor, av fäktare som hålls tillbaka – för att de inte ska fly sina skyldigheter – av en kabel fäst i ryggen. Syftet med fäktarnas kamp är att tända ett rött eller grönt ljus på en konsol i närheten, en konsol som är föremål för all uppmärksamhet.
Till skillnad från nålen saknar dessa långa, smala föremål hål. Nålens enda hål gör det inte möjligt att sortera på det sätt som silens många hål gör. Eller så handlar det om att skilja den unga sömmerskan från hennes presbyopiska kollega, som inte lyckas träda nålen.
Notera att om man träder en nål genom sitt hål, så tränger den, med sin andra ände, in i tyget, lädret, knapphålet eller till och med huden vid ett sår. Det som görs med hålet görs med spetsen mot dessa material. På sätt och vis är nålen hermafrodit.
Det är sålunda som nålens enda hål märks mer än silens många hål, och som en vis gammal bengalisk man hade kunnat säga: ”Silen säger till nålen att den har ett hål”, och ignorerar eller låtsas ignorera att hon själv endast består av ihopställda hål. Man kan jämföra med uttrycket ”ha ett hål i racketen”. En intakt racket, mycket stolt över sitt mångfärgade nät av strängar, som en svärm av fjärilar, spänd till 28 kg, skulle förakta en systerracket vars nät är så nött att det slappt släpper igenom bollarna.
Den indiske vise man som nämndes tidigare hade inte övervägt hypotesen om en sil med ett enda hål, ett extremt fall, men som skulle närma sig nålen. I den andra änden av spektrat förvandlas silen med noll hål till en enkel kastrull. En sil som håller kvar allt, som inte släpper igenom något. En sil som samlar på sig allt – en syllogoman sil.
Här uppstår frågan om hålets natur. Ett hål är vanligtvis tomrum, omgivet av fyllnad. Svarta hål är däremot begränsade av tomrum, eftersom de har dragit till sig all omgivande materia, som fallit in i deras hypertäta kärna med en hisnande hastighet. I alla fall är ett hål en plats där man faller. Om man faller på rätt sätt säger man att man ”landar på fötterna”. Om man faller in i ett svart hål faller man dåligt. Dante säger: ”Och som en död kropp faller, så föll jag”. Man kommer till helvetet genom ett hål. Kanske ett svart hål?
Låt oss föreställa oss en sil gjord av svarta hål. En mängd svarta hål, jämnt fördelade. Vi rör oss i rymden och – hopp! – vi, vår galax, passerar genom ett svart hål. Det här eller det där bredvid? Vi passerar. Silen är gjord för det, för att låta passera. För att förflytta sig från ett utrymme till ett annat. Samtidigt byta granne, miljö, hamna bland likar. Det är tillfället att vända ryggen mot den borgerliga och konformistiska värld som poeterna hatar. Att resa, lämna sitt hem, fly…
Men i det svarta hålet passerar allt. Buljongen, benen, köttet och silen…
Den här texten heter ”La passoire et l’aiguille” i original och är skriven av min kompis Jean-Marie Grill, läkare som sadlat om till konstnär och författare. Översättningen från franskan är gjord av mig, Lars Torstenson, och Mistral AI . Eventuellt bra att veta för svenskar: När Canal+ lanserades på 1980-talet var det Frankrikes första betaltevekanal och den första kanalen som sände porr. Den som abonnerade på Canal+ kunde se porren, andra kunde, tydligen, försöka överlista krypteringen med en… sil.








Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.