• Silen och nålen

    Silen är ett underbart föremål. Framförallt tack vare det unika synfält på landskapet den erbjuder, genom sig själv. Ljusets brytning skapar ett vackert och stimulerande skimmer, ibland som mikroskopiska regnbågar. Verkligheten – eller det vi tror är verkligheten, som i själva verket inte är mer verklig än det vi ser genom silen – är förskjuten, delvis dold, och lämnar åt fantasin att återskapa den. Använde man inte en sil för att titta på erotiska filmer på Canal+ när man saknade prenumeration, genom att hålla den framför ögonen och skaka på den? (I alla fall i början av Canal+. Jag vet inte om det fortfarande visas erotiska filmer där.) Detta visar dessutom, om det nu behövdes, att fantasin är den viktigaste förutsättningen för erotik.

    Silen är också anmärkningsvärd för den subtila föreningen den skapar mellan tomrum och fyllnad. Den måste ha uppfunnits av en kinesisk vis man (när den är liten och konisk kallas den för övrigt för ”kinesisk”). Dess fyllnad håller kvar kornen, bitarna, materian – det vill säga klipporna, bergen, träden i de avlägsna rikenas vackert målade landskap. Dess tomrum släpper igenom det flytande: vattnet, luften, ljuset, molnen, vinden, det formlösa. En perfekt förening av Yin och Yang. En mänsklig syntes, tröstande. Vi är inte ensamma om att låta en stor del av det som möter våra sinnen passera genom våra brister, våra sprickor.

    Rent konkret avgränsar silen ett vanligtvis runt utrymme, där olika kroppar eller material rör sig och som, under sin passage, blir medvetna om sina egna fysiska egenskaper. Ogenomtränglig för material med stor kornstorlek, material som trögt hindras på sin väg, erbjuder silen inget motstånd mot vätskor som glatt rinner ut i flera genomskinliga eller färgade strålar; den leder det fångade ljuset genom sitt tvärsnitt, likt ljusskärvor, eller i sparsamt fördelade droppar. Det är som regnet som, i den gård där jag ser det falla, faller med mycket olika hastigheter. Under denna process låtsas silen vara passiv. Detta flytande fyrverkeri som rinner ut ur den, dessa mångfärgade larver som vrider sig vid dess öppningar, dessa färgade harmonier av grönt eller rödbrunt, som endast saknar Bachs musik… – enligt silen själv har den ingenting med det att göra!

    Det finns två typer av silar: den där man har skapat hål i en tidigare sluten yta, och den där man har placerat fyllnad i ett tomt utrymme, vanligtvis av fin metalltråd, vävd (som ett metalliskt muslin). Dessa två konstruktioner motsvarar silens två grundläggande funktioner: att släppa igenom, i de tomma utrymmena, eller att hålla kvar, som ett nät håller kvar fiskar. Två uppgifter som den utför samtidigt, utan att tänka på det, medan valet av vad man behåller eller kasserar överlåts till användaren. Silen avgränsar nämligen ett flöde eller stoppar det. Den skapar ett utrymme för sortering, klassificering av materia som inte existerar utanför dess verksamhetsområde. Silen skapar ordning, bekämpar entropin (må man förlåta mig min hemsnickrade tolkning av termodynamiken!).

    Denna sorteringsfunktion återfinns också i fäktarens mask, som släpper igenom ljus och visuell information men inte eventuella stötar från värjor.

    Värjan, floretten och sabeln är långa, smala metallstavar, antingen stela eller lätt böjliga. De rörs mot varandra, som stickor, av fäktare som hålls tillbaka – för att de inte ska fly sina skyldigheter – av en kabel fäst i ryggen. Syftet med fäktarnas kamp är att tända ett rött eller grönt ljus på en konsol i närheten, en konsol som är föremål för all uppmärksamhet.

    Till skillnad från nålen saknar dessa långa, smala föremål hål. Nålens enda hål gör det inte möjligt att sortera på det sätt som silens många hål gör. Eller så handlar det om att skilja den unga sömmerskan från hennes presbyopiska kollega, som inte lyckas träda nålen.

    Notera att om man träder en nål genom sitt hål, så tränger den, med sin andra ände, in i tyget, lädret, knapphålet eller till och med huden vid ett sår. Det som görs med hålet görs med spetsen mot dessa material. På sätt och vis är nålen hermafrodit.

    Det är sålunda som nålens enda hål märks mer än silens många hål, och som en vis gammal bengalisk man hade kunnat säga: ”Silen säger till nålen att den har ett hål”, och ignorerar eller låtsas ignorera att hon själv endast består av ihopställda hål. Man kan jämföra med uttrycket ”ha ett hål i racketen”. En intakt racket, mycket stolt över sitt mångfärgade nät av strängar, som en svärm av fjärilar, spänd till 28 kg, skulle förakta en systerracket vars nät är så nött att det slappt släpper igenom bollarna.

    Den indiske vise man som nämndes tidigare hade inte övervägt hypotesen om en sil med ett enda hål, ett extremt fall, men som skulle närma sig nålen. I den andra änden av spektrat förvandlas silen med noll hål till en enkel kastrull. En sil som håller kvar allt, som inte släpper igenom något. En sil som samlar på sig allt – en syllogoman sil.

    Här uppstår frågan om hålets natur. Ett hål är vanligtvis tomrum, omgivet av fyllnad. Svarta hål är däremot begränsade av tomrum, eftersom de har dragit till sig all omgivande materia, som fallit in i deras hypertäta kärna med en hisnande hastighet. I alla fall är ett hål en plats där man faller. Om man faller på rätt sätt säger man att man ”landar på fötterna”. Om man faller in i ett svart hål faller man dåligt. Dante säger: ”Och som en död kropp faller, så föll jag”. Man kommer till helvetet genom ett hål. Kanske ett svart hål?

    Låt oss föreställa oss en sil gjord av svarta hål. En mängd svarta hål, jämnt fördelade. Vi rör oss i rymden och – hopp! – vi, vår galax, passerar genom ett svart hål. Det här eller det där bredvid? Vi passerar. Silen är gjord för det, för att låta passera. För att förflytta sig från ett utrymme till ett annat. Samtidigt byta granne, miljö, hamna bland likar. Det är tillfället att vända ryggen mot den borgerliga och konformistiska värld som poeterna hatar. Att resa, lämna sitt hem, fly…

    Men i det svarta hålet passerar allt. Buljongen, benen, köttet och silen…

    Den här texten heter ”La passoire et l’aiguille” i original och är skriven av min kompis Jean-Marie Grill, läkare som sadlat om till konstnär och författare. Översättningen från franskan är gjord av mig, Lars Torstenson, och Mistral AI . Eventuellt bra att veta för svenskar: När Canal+ lanserades på 1980-talet var det Frankrikes första betaltevekanal och den första kanalen som sände porr. Den som abonnerade på Canal+ kunde se porren, andra kunde, tydligen, försöka överlista krypteringen med en… sil.

  • Emil Ahlbertz

    Jag är en poet från Malmö och arbetar till vardags som arkivarie. Jag har medverkat i flera tidskrifter och antologier. På Fri press förlag utkom jag senast med diktsamlingen ”Skuggnoter”.

  • Stefan Albrektsson

    Stefan Albrektsson, f. 1969, ursprungligen från det pittoreska Vadstena, Östergötland. Bor sedan 1994 i Halmstad och arbetar som musiker, elgitarrpedagog och skrivkurslärare vid Halmstads Kulturskola.

    Jag har blivit publicerad genom en handfull diktsamlingar efter debuten 2017. Den senaste, Solkatter (Fri Press), kom ut våren 2026, och i början av 2027 utges Sten, sax, påse (med mig själv) (Kultivera/Magnus Grehn Förlag).

    Jag har dessutom haft glädjen att publiceras i svenska, engelska/amerikanska och spanska diktantologier, och i diverse poesimagasin.

    Jag har, tillsammans med Michael Economou, översatt och introducerat Thomas Mertons poesi till svenska (boken gavs ut av Silencium, 2022), och jag översätter en hel del poesi både från engelska och spanska.

    2025 förärades jag Pontus Lindh-sällskapets lyrikpris.

    Hemsida finns här: https://stefanalbrektssonspoesi.com

  • Birk Andersson

    Jag bor i Malmö och har examen i kriminologi, klimatstrategi och snart som trädgårdsmästare. Jag håller varje år kurser i svampodling, lie-slåtter och poesi. Sedan 2016 har jag skrivit haiku-dikter och har fått sju böcker utgivna med framförallt haiku. Senaste boken ”Poesi för folk som inte läser poesi och för folk som läser poesi” kom 2026.

  • Hannah Moberg

    Hannah Moberg, skriver från mitt hem utanför Växjö, i mina texter skildrar jag gärna sociala strukturer och mellanmänskligt samspel. Just nu lägger jag det mesta av min skrivtid på det jag hoppas ska bli min debutroman – ett generationsdrama inom genren psykologisk realism. Vid sidan av detta skriver jag också poesi, vilket jag använder som en slags ventil för känslor och tankar som dyker upp. I grunden är jag socionom och Marte Meo-terapeut med tjugo års erfarenhet av socialtjänstarbete.

  • Peter Nyberg Mollung

    Jag är när detta skrivs mellan jobb: under fem år har jag varit kursansvarig och examinator för kurserna i kreativt skrivande på Jönköping University men med början 1 december kommer jag att arbeta som utvecklare för litteraturen som konstform i Region Jönköpings län. 2022 utsågs jag till bästa internationella poeten i Kina. Den senaste boken heter Ett innerligt sätt att förintas, vilken översatts till en handfull språk. Jag översätter poesi från engelska till svenska. Sammantaget har jag givit ut 21 böcker.

  • Nimbusnatt

    Feta flugor fästade vid

    fastande men ändå feta

    och fett festande folk med mer

    fett än vett, just nu, för stunden,

    vadande i vidskeplighet,

    ovetande om tillvarons

    triviala, otrevliga

    tillkortakommanden, tarvligt

    tillputsade för smakens skull

    Kort sagt lik som är reliker

    av gelikar, vilsekomna,

    våta, vandrande varelser,

    vilsekomna små sökare;

    naiva navelskådare,

    nesligen borttappade i

    stora alltets förlorade,

    nu meningslösa sammanhang,

    omedvetna, kanske, om att

    det stora sker i det lilla

    och vad stort är sker i tysthet

    Lars Torstenson

    ”Nimbusnatt” har tidigare publicerats i samarbetsprojektet ”Kon(s)text” (tillsammans med konstnären Annette Landin) 2024 och som en del i långdikten ”Frukostflingor (vi ska ändå snart dö)” från 2026.

  • Lars Torstenson

    Lars Torstenson, född 1958, flyttade till Frankrike 1988, debuterade 1986 med den uppbrutna och postmoderna romanen ”Anakolut”, har skrivit ett tjugotal böcker (fakta om vin, lyrik, romaner och novellsamlingar) utgivna framförallt i Sverige men också i förekommande fall i Danmark. Har försörjt mig som vinmakare då författandet har en tendens att långt ifrån räcka till den dagliga födan.

  • Short Days

    The patch of ice I’m avoiding on the corner
    of 48th and 9th looks like a mirror on fire:
    my reflection must be in there somewhere
    inside the crosshatched shadow of
    the knotted Swamp White Oak
    somehow thriving on this corner, lately
    a lookout for the Red-Tailed Hawk
    patrolling the neighborhood since
    the dark beginning of this year; it sails
    across the avenue, white underbelly
    exposed to those of us on the ground,
    lands on my fire escape, fierce
    anvil-headed augur watching as I stare
    into the bathroom vanity; the deepening
    lines along my mouth and eyes. I’m going
    somewhere. Each moment I go.

    -Megan Duffy

  • Chers membres du salon,

    Foto: Jenny Enochsson

    Här kommer ett inlägg om det senaste. Det gäller frågor och liknande som har dykt upp på sistone.

    Först och främst, tusen tack till er som publicerar texter och visar att ni läser andras! Ni bidrar till att hålla liv i Tistelblomma och hindra den från att vissna. Det har ju börjat hända spännande saker i den litterära salongen. Texterna är välskrivna och känns helt rätt för inriktningen. Härlig blandning av stilar.

    Hur ofta får man publicera bidrag? En återkommande fråga. Publicera så ofta ni vill. Tistelblomma behöver aktiva författare. Jag tror inte att någon av er skulle få för sig att posta tjugo inlägg på en dag eller något i den stilen. Kan man publicera samma dag som andra medlemmar? Ja, absolut, men det kan vara schyst att vänta ett par timmar.

    Ska man kontakta mig, Jenny Enochsson, via mejl eller DM på Instagram? Det går bra med både och. Jag vet att jag tidigare har sagt till er att det är bättre att mejla mig. Men jag märker nu att det är nödvändigt att vara ganska aktiv på Instagram om jag ska kunna nå ut med Tistelblomma och mitt eget skrivande. Dessutom vill jag fortsätta läsa de flöden jag följer. Jag finns även på Bluesky. Där är jag en av få som inte skriver om politik. Fast jag gör inte mycket på Bluesky.

    Har du en skrivarbekant som vill bli medlem i Tistelblomma? Be i så fall den personen höra av sig. Om personens litterära stil passar inriktningen skickas en inbjudan. Det finns plats för några författare till. I alla fall om de är säkra på att de vill vara med.

    Det är viktigt att denna litterära salong uppmärksammas. Förra omgången, 2020/2021, lyckades jag få ett par större ställen att skriva om verksamheten. Så nu får man fundera ut olika strategier. Det gäller att ligga i. Tistelblomma förtjänar verkligen uppmärksamhet. Tips är välkomna. Tack till er som hjälper till att sprida länkar och annat!

    Votre rédactrice têtue,

    Jenny Enochsson