Våren hade varit den märkligaste Erik Gustafsson kunde dra sig till minnes. Snö och kallt långt in i april och så, plötsligt, en värmebölja med värmerekord och torka mest över hela landet. Så ändrades allt lika abrupt igen. Det kalla kom tillbaka. Snö runt Valborg. Och så, i maj: vår! Verklig vår. Med de rätta dofterna. Musöronen på björkarna, vitsipporna i parkerna. Fjolårslöven och vinterns grus som slukas av renhållningsarbetarnas märkliga maskiner. Fågelsången. Vardagens stillhet på landet, när andra arbetar. Den ammoniakanstrukna lukten från gödsel, den ödesmättade doften av nyplöjd, blöt jord. Hoppet i de allt ljusare kvällarnas kyla. Det smutsiga fjolårsgräset i dikeskanten. Tjälskotten på vägen.  Vindarna som tar den sista snön och torkar naturen torr igen. Men inte utan kamp, förstås: vintern, kylan och rusket gjorde vad de kunde för att bekämpa de ljumma vårvindarna.

Resultatet blev flera ordentliga åskoväder. Nästan sådana där som de dras med i varmare klimat, på sydligare breddgrader, långt från Skandinavien. Blixt och dunder cirklar runt samma plats, som en rovfågel på jakt efter ett byte. Ihållande störtregn. Vatten som eroderar bondens gärden, forsar fram över stadens trottoarer och fyller dikena till brädden. Så sent som igår hade åskan slagit ner precis vid deras hus, eller de visste inte var den slagit ner, bara att en bärbar dator och den fasta telefonen nu var döda. På försäkringsbolaget hade de varit misstänksamma, trots att alla måste veta att ett åskoväder likt inget upplevt i mannaminne dragit fram precis över deras hus. Inte så märkligt att ett och annat gick sönder i den där fullträffen, var den nu mer exakt gick ner, om det var åskledaren, flaggstången eller kanske något av träden – ingen hade med säkerhet kunnat säga var blixten sökte sig ner i jorden. Men idag skiner solen. En ganska kall vårsol. Mer april än maj. Och himlen är nästan molnfri. Lite utdragna, ljusgrå skuggor här och där, men annars sol och blå himmel. Och en härligt frisk vårvind och det är det Erik nynnar för sig själv där han går ner mot strandkanten med sin son Urban, ”Vårvindar friska, Leka och viska, Lunderna kring…”.

”Vad sjunger du, pappa?”

”Åh, det är en vårvisa, ’Vårvindar friska’, jag tycker den passar bra en sådan här dag.”

”Jag trodde det här var en bra dag för att bränna vass?”

”Haha, ja det är det förstås också! Och jag tror att vinden kan hjälpa oss på traven, ser du. Känner du hur vinden blåser?”

”Hur menar du, pappa?”

”Ja, varifrån blåser det och åt vilket håll blåser det?”

Urban känner efter och funderar en stund. ”Däråt!” säger han så och pekar tillbaka upp mot deras hus som ligger ett hundratal meter från strandlinjen.

”Haha, nej, Urban, tänk efter en gång till, ställ dig så här, så du har sidan mot huset och ryggen mot grannen, känner du inte då att vinden tar tag i dig och vill ta med dig söderut, alltså längs stranden in mot staden där borta i horisonten?”

”Jo, fast jag vet inte vad horisonten är, pappa.”

”Nej, det förstås, men det är långt borta och det viktiga är att du förstår hur det blåser, för vi ska tända eld på vassen precis vid vår tomtgräns i norr, sedan kommer vinden ta med elden söderut så vi blir av med all vassen.”

Idag är en aktiv för Erik Gustavsson typisk ”få-alltgjort-idag-dag”. Han har ringt försäkringsbolaget och ordnat med ersättningen för datorn och telefonen. Han har beställt reparation av den fasta linjen in i huset. Han har varit i staden och handlat färg till uthuset och han har besiktigat bilen. Han hatar att besiktiga bilen. Hans ögonsten. En Volvo 740 turbo från 1989. Stationsvagn. Slängig, bakhjulsdriven och opålitlig på vintern. Numer om inte direkt obsolet så i varje fall omodern och i avsaknad av självklarhet som ABS-bromsar, luftkonditionering och krockkuddar. Men en Volvo. Känsla. Tradition. Laståsna. En arbetshäst. En traktor. Eriks drömbil. De numer något slitna sätena blir som nya varje år då han byter ut överdragsklädseln och han servar bilen, fullservice, varje gång han kört 1500 mil.  Den silvergrå metallicfärgen är fortsatt vital och så gott som oskadd. En pärla, och det tycker inte bara han själv.

Men besiktningen gick bra. Som vanligt hade Erik oroat sig i onödan. Från svensk Bilprovning åkte han till färgaffären, specialisten på industriområdet. Han känner innehavaren lite löst. De är visserligen bara sommargäster i kommunen, men han har vinnlagt sig om att bli bekant med flera affärsinnehavare och hantverkare – sådana som kan vara bra att känna. Särskilt bra har detta inte gått. De flesta visar öppet sitt förakt. Utbölingar har inte mycket att hämta här och det enda som är värre än utbölingar som kommer och köper upp strandtomterna och driver ortsborna från sin egen stad är utbölingar som är inställsamma. Erik har en vag aning om att han har en viss uppförsbacke när han går på charmoffensiv, men han anar inte hur illa sedd han är.

Färghandlaren passade på att sälja på Erik några burkar rödfärg som målaren Berg reklamerat. ”Det här, Erik, är precis vad du behöver för att få färg på torpet och dina uthus igen!” hade färghandlaren sagt och sett ut som om han visste vad han talade om. Erik hade blivit glad och tacksam, rent av lite rörd, över den oväntade hjälpen och hade glatt köpt såväl färg som penslar och annat som färghandlaren tyckte att han behövde. ”Det ska tydligen bli fint väder resten av veckan, mycket vind, men klart och uppehåll så du har ett gyllene tillfälle att sätta färg på tillvaron i veckan, Erik!” avskedshälsade färghandlaren honom.

Särskilt nöjd var Erik med att han hittat en femliters dunk med tändvätska i måleriaffären. Den har han nu med sig ner till stranden, där isen bara häromdagen spruckit upp i viken. Inne vid strandkanten ligger den kvar, tjock och vit på ytan trots de senaste dagarnas regn. ”Det här blir utmärkt, Urban,” säger Erik och går ut på isen som håller vassen i sitt grepp, ”vi kan gå ut så långt som vi vill ta bort vassen, hälla på tändvätska, tända och sedan gör elden jobbet åt oss. Vassen brinner upp och om några veckor kan vi bada utan att storgäddan kommer och biter oss i tårna!” Så säger han, för han förstår inte att vassen kommer att finnas kvar, där under isen, även om han eldar upp det som sticker upp ovanför den.

Då han misstänker att vassen kan vara lite blöt efter gårdagens oväder och då isen i sig kan utgöra en seriös motståndare att besegra för elden, vinnlägger sig Erik om att sprida ut sin tändvätska så omsorgsfullt som möjligt. Det mesta av dunkens innehåll häller han ut i norra delen av sin strand, men han går för säkerhets skull och skvätter ut lite här och där så att inte elden ska stanna och dö på sin väg till den södra delen av tomten, den som gränsar till storbondens mark, först något hektar bete och sedan själva bondgården, som ligger där några hundra meter bort och luktar landet.

Erik häller ut de sista dropparna och går tillbaka mot den norra delen av hans ett par hundra meter långa strandlinje. Han tittar upp mot det lilla torpet han och Lilian köpte förra året, ja och så Urban förstås, det är hans sommarställe också. Erik har planer på att bygga om uthuset till en lekstuga eller något slags klubbhus, dit Urban ska kunna bjuda in barn från trakten så han får lite lekkamrater. De kan ju ha en klubb. Lilian och Erik ska bjuda på saft och bullar och de kan bygga en koja i skogen, någonstans – för skogen ligger bara någon kilometer bort. Allt är möjligt. Särskilt en dag som denna. ”Vårvindar friska, Leka och viska…”

”Tänt vare här!” skriker Erik stolt och klickar igång sin Zippo-tändare och sätter den till vassen han dränkt i tändvätska. ”Swooosh!” så slår en enorm flamma upp. Erik och Urban får snabbt springa åt sidan, in mot stranden för att inte ta eld de också. Så kommer vinden, den där som Erik mycket riktigt har konstaterat kommer från norr och drar söderut. Den tar tag i flamman och för den med sig i raketfart. Söderut. Mot bondens bete. Och gård. Erik börjar kliva runt bland den brinnande vassen och försöker släcka både här och där genom att trampa på den. När hans gummistövlar börjar smälta undertill inser han att han redan brännskadat fötterna och han springer efter en trädgren att ha som viska och han börjar slå med den på elden. Lågorna, orange och svarta, slickar himlen och är mycket större än Erik kunnat föreställa sig.

Lille Urban gör också sitt bästa för att trampa på elden med sina stövlar. ”Är du orolig, pappa?” frågar han. ”Neej, självklart inte, Urban,” svarar Erik med gråten i halsen, ”Akta dig så du inte bränner fötterna, Urban.” Med vindens hastighet ser Erik hur elden försvinner söderöver och det finns inte en chans att den ska hejda sig förrän den torra vassen fört lågorna till bondens gård. Snart kommer brandkåren komma. ”Urban,” säger Erik, ”om någon frågar oss sedan varför vi var ute och eldade idag så säger vi att det var du som gick ner till vassen för att tjuvröka, okej?”

av Lars Torstenson (”Bränna vass” ingår i novellsamlingen ”Bränna vass” från 2019)