• Chers membres du salon,

    Foto: Jenny Enochsson

    Här kommer ett inlägg om det senaste. Det gäller frågor och liknande som har dykt upp på sistone.

    Först och främst, tusen tack till er som publicerar texter och visar att ni läser andras! Ni bidrar till att hålla liv i Tistelblomma och hindra den från att vissna. Det har ju börjat hända spännande saker i den litterära salongen. Texterna är välskrivna och känns helt rätt för inriktningen. Härlig blandning av stilar.

    Hur ofta får man publicera bidrag? En återkommande fråga. Publicera så ofta ni vill. Tistelblomma behöver aktiva författare. Jag tror inte att någon av er skulle få för sig att posta tjugo inlägg på en dag eller något i den stilen. Kan man publicera samma dag som andra medlemmar? Ja, absolut, men det kan vara schyst att vänta ett par timmar.

    Ska man kontakta mig, Jenny Enochsson, via mejl eller DM på Instagram? Det går bra med både och. Jag vet att jag tidigare har sagt till er att det är bättre att mejla mig. Men jag märker nu att det är nödvändigt att vara ganska aktiv på Instagram om jag ska kunna skapa intresse för Tistelblomma och mitt eget skrivande. Dessutom vill jag fortsätta läsa de flöden jag följer. Jag finns även på Bluesky. Där är jag en av få som inte skriver om politik.

    Har du en skrivarbekant som vill bli medlem i Tistelblomma? Be i så fall den personen höra av sig. Om personens litterära stil passar inriktningen skickas en inbjudan. Det finns plats för några författare till. I alla fall om de är säkra på att de vill vara med.

    Det är viktigt att denna litterära salong uppmärksammas. Förra omgången, 2020/2021, lyckades jag få ett par större ställen att skriva om verksamheten. Så nu får man fundera ut olika strategier. Det gäller att ligga i. Tistelblomma förtjänar verkligen uppmärksamhet. Tips är välkomna. Tack till er som hjälper till att sprida länkar och annat!

    Votre rédactrice têtue,

    Jenny Enochsson

  • Nirvanas fall

    Barnen drömde med jetmotorers hastighet
    vaknade mot stjärnorna med kosmisk intensitet.
    Anteckningsböcker svävade i vinden, galaxer låg i deras blick –
    visste deras föräldrar att detta skulle bli deras sista färd?

    Även felfria maskiner kan stanna i ödets våldsamma vinddrag,
    hängivna sinnen skingras i en sönderslagen dataström.
    Ömtåliga kroppar slits itu i explosioner djupt inom dem,
    ofullbordad grammatik samlar till ruinernas början.

    Vid sina skrivbord byggde de illusioner, formade av gravitationen,
    medan vrakspillror förvandlade flykten till en tragedi.
    Vid milstolpen – ack, Nirvana föll från himlen,
    och nu söker vi efter DNA på kropparna som lämnats kvar.

    På förkolnade märken flyter blodets färg samman,
    lovets klocka väcker ekon av en sorg som väller fram.
    Tankar som en gång steg mot höjden ligger nu under stenar –
    en generations ofullbordade drömmar, för alltid höljda i det okända.

    Av Tania Rahman Toni
    Översättning: Peter Nyberg Mollung

    Om Poeten

    Dr. Tania Rahman Toni är gynekolog och kirurg från Bangladesh. Hon är en tvåspråkig poet och författare. Vid sidan av sitt yrke har hon ägnat sig åt litteratur i närmare 25 år. Hon skriver poesi på både bengali och engelska och utforskar mänskliga känslor, natur, kultur, livet och människans många skiftande erfarenheter.

    Hennes litterära bana började under skolåren, då hennes texter först publicerades i tidningar och tidskrifter. Vid 15 års ålder gav hon ut sin första egna diktsamling, Nabajatra. Vid 18 års ålder publicerades hennes andra egna diktsamling, Aparajita, på bokmässan Amar Ekushey i Bangladesh.

    Som erkännande för sina litterära insatser har hon tilldelats ett stort antal utmärkelser i Bangladesh och Indien, bland andra Parichand Mitra Literary Award, National Excellence Award och Jagoddurga Sharad Samman, Masik Shomoyer Sur Sahitya Award, Atish Dipankar Golden Peace Award, som delas ut av Sammilito Sangskritik Society, Shaheed Zia Golden Peace Award.

    I sitt författarskap för hon samman sina kulturella rötter med en internationell läsekrets. Hennes poesi har översatts till flera språk och publicerats även utanför Bangladesh.

  • Rättskaffaren

    Den bistra vinterns svarta läderhandskar låg prydlig på bordet vid hans sida, när han tog till orda med sin myndiga stämma. Trots att vinterns kyla gick genom kojans tunna väggar och sipprade in mellan de slarvigt hopfogade planken, och fick de båda missdådarna att skaka och deras läppar att färgas blå, var det den där stämman som var värst, som fick blodet att frysa till is i deras ådror.

    ”Land skall med lag byggas!” slog Rättskaffaren fast med sin myndiga stämma och en knuten näve, som träffade bordet så hårt att läderhandskarna hoppade till, och den ene missdådaren, den lille magre, började gråta av rädsla. Rättskaffaren dröjde sig kvar vid den gråtande mannen med sin stålgrå blick, fnös till och signalerade åt tjänstefolket att hälla upp mer snaps. Så snart den finkelstinkande spriten serverats och klätt glasets utsida i frostig imma, hällde den väldige mannen i sig rusdrycken i ett svep. Han undslapp sig ett belåtet ljud och signalerade med en menande gest att han ville ha en sup till. ”Sprit…” sa han och såg fundersam ut. Det grovhuggna ansiktet slappande för ett ögonblick av och de många fårorna mjuknade i sina bistert karvade banor. ”Sprit… spriten, när du inte kan lita på något annat, på någon annan, då kan du lita på spriten, den gör dig aldrig besviken, en koja, ett hus kan vara otätt; du ser huset på håll i den kylslagna natten hemsökt av storm och yrsnö, det skymtar där någonstans framför dig, på andra sidan drivorna, och du tar dig dit, men när du väl är där, visar sig huset vara otätt, vinden viner i det och snön yr in, och inte finns det någon ved… men om du har sprit, då kan du alltid värma dig, du behöver inget hus.”

    När mannen talat lägrade sig åter tystnaden över kojan. Vinden hördes på nytt vina och missdådarna hördes hacka tänder och över alla andra ljud, som en disharmoniskt skärande diskant, den lille magres gråt.

    Under vad som föreföll vara en evighet satt mannen där i sin vargskinnspäls och stirrade tomt ner i bordet. Så tycktes han komma tillbaka till verkligheten och sitt uppdrag. ”Och där står ni, era jävlar…” säger han och spänner de stålgrå ögonen i missdådarna. ”Ni har mage att komma till Rättskaffarens koja mitt i stormen och tro att ni ska få slå er ner vid en värmande brasa, som om ni inte vore missdådare!”

    Ett ljud, svårt att fånga, lite grann som en gnyende hundvalp, men också som en dödsrossling, förebådade att den kraftigare och längre inkräktaren, han den hårige, med striporna långt ner på axlarna och en svart matta på ryggen, han försökte tala. Det svårfångade ljudet försvann ut i tomma intet. En meningslös falsett med ogjort ärende. ”Vad sa han sa han?!” ryter Rättskaffaren så att det skvätter saliv från hans fylliga läppar och så att dubbelhakan kommer att dallra över den stärkta kragen, som gör sitt bästa för att hålla det strävhåriga fläsket fånget. Detta fick även denne andre inkräktaren att falla i gråt. Han gråter så som många gör när livet på ett uppenbart vis tar slut i förtid. ”Ta dig samma, satans avkomma! Tala ut!” Den olycklige missdådaren, redan hängd och arkebuserad i tanken, faller på knä, som försöker han ducka för den oförlåtande och blodtörstiga tordönsstämman. Han vrider sin nakna kropp som i plågor. En av vakterna fick för sig att inkräktaren försökte få loss de bakbundna händerna och ger därför inkräktaren en hård spark, och när den olycklige landat i fosterställning på det gistna trägolvet fortsätter han slå med sin påk till dess Rättsskaffaren ryter ”Nog!”.

    Under en lång stund sa ingen någonting. Rättskaffaren satt försjunken i egna tankar och med snapsglaset i en av sina väldiga labbar. Hans blick tycktes förlorad i fjärran. Sällan hade vakterna sett honom sådan och de började känna sig obekväma och olustiga. De ville avsluta hela affären så snart som möjligt. Det enda som hördes var de gnällande fångarna och den vinande vinden. ”Herre”, kvider så den hårige med sin blodfyllda mun, ”vi är blott olyckliga vagabonder, missförstådda av livet och satta på undantag av våra medmänniskor, vi vill inget ont, vi vill inte ha ert bröd, vi vill inget…” Någon av vakterna fnittrade lite åt ynkedomen och Rättskaffaren tycktes hitta tillbaka från de svåra tankarnas avgrund, ”Hurså? Vad för något?” Rättsskaffaren låter så mild i tonen att vakterna blir oroade. ”Herre, vi trodde kojan var övergiven, vi sökte blott skydd mot snöstormen, den som hotade oss till livet.”

    Rättskaffaren ser fundersam ut, trummar med fingrarna i bordet, flyttar på sina handskar, ber om mer snaps. ”Jaså, ja, men då så, då behöver jag ju inte döma er för tjyveri.” Nu såg vakterna lugna ut igen. De känner igen den där lena rösten, den falska melodin, lugnet före stormen. Nu stod det utom allt tvivel att missdådarna skulle dö. ”Alla är oskyldiga till allt, visst är det så? Ja, jag tror er, och därför dömer jag er till döden. Det är en mild dom. Så mild att jag ber er vakter, att inte slå med påkarna mot huvudet eller andra vitala organ förrän det är dags för nådastöten.”

    av Lars Torstenson. Tidigare publicerad i novellsamlingen ”44 noveller” från 2022.

  • Fontänen

    Axel Melander blev synlig i dörröppningen. Iklädd midnattsblå smoking och lackskor. Thore hade på sig finkostym. Dessutom hade han stått framför spegeln och ordnat till benan och ansat näshåret i en halvtimme. Ändå kände han sig som en slashas jämfört med den andre mannen.

    ”Välkommen, Sjöbeck.” Melander log. ”Jag måste tyvärr telefonera. Det går fort. Stig in så länge.”

    ”Tack, hotellvärd Melander”, sa Thore och klev över tröskeln.

    ”Herregud, karl, sluta titulera mig. Jag är frisinnad. Slappna av, för fan.”

    Melander skyndade nedför korridoren och försvann in på sitt kontor. Thore stängde dörren och lät blicken vandra över möblerna av körsbärsträ, de fördragna sammetsgardinerna och de tända ljusen i väggljusstakarna. En klanglös ton spred sig i ådrorna och hindrade honom från att koppla av i kammaren.

    Skulle hotellvärden bjuda in Thore till sin privata kammare om han planerade att avskeda honom? Knappast. Men han hade bett honom komma i kväll eftersom han ville tala om något.

    En brasa sprakade i kakelugnen. Luckorna var inte stängda. Han drog in doften. Söt, nästan blommig. Inte björk eller tall. Borde han stänga luckorna? Nej, Melander hade säkert lämnat dem öppna med avsikt.

    Nu upptäckte Thore att det låg ett pappersark på sidobordet mellan länstolarna. Underligt. Melander brukade inte låta dokument ligga och skräpa. Thore såg efter så att dörren verkligen var stängd. Sedan lyfte han upp pappret och läste.

    Rosenträ

    Medan Melander hällde visköst vin i gyllene bägare föll Sjöbecks blick på kontraktets finstilta text. Där stod: Delägare av hotellet … på det villkoret att … tillbringar ett dygn i den brunnsdjupa fontänen i vestibulen.

    Melander slet av sig sin karmosinröda sidenkravatt och slängde den ifrån sig; kravatten slukades genast av stearinljusens giriga lågor.

    Det doftade brinnande rosenträ och upplösning i kammaren.

    Då Sjöbeck kände hotellvärdens hand på sin skuldra rusade en vass vindstöt genom benmärgen. Allting börjar och slutar med mänsklig beröring.

    Händerna darrade när han tände en cigarett. Varför var han upprörd? Den lilla berättelsen hade ju inget med verkligheten att göra. Melander gick alltid omkring med ett småleende på läpparna; det var svårt att veta om han skämtade eller var allvarlig. Thore svor mellan tänderna och askade på mattan. Ångrade sig och gnuggade skosulan mot askan så att den inte syntes.

    På sistone hade han fått göra annat då kontorssysslorna varit avklarade. Som att lägga Melanders pistoler i en cirkel på biljardbordet, packa ned dem i en låda och upprepa proceduren. Som att traska runt i matsalen iförd vapenrock, ringa i en silverklocka och bjuda gästerna på marsipangrisar ur en cylinderhatt. Thore utförde dessa sysslor med surmulen uppsyn; han hoppades att Melander skulle uppfatta ansiktsuttrycket som en protest.

    En klen protest. Han ville lära sig att säga ifrån. Och ändå. En del av honom längtade efter att lyda hotellvärden och stå i hans skugga.

    När Melander trädde in i kammaren hade han en mörkröd kravatt runt halsen. Thore hade aldrig sett den förut.

    ”Hyggligt av Sjöbeck att komma hit på sin lediga dag. Han hade väl inga andra planer?”

    ”Nej, Melander.”

    ”Stå inte där som en ståndaktig tennsoldat. Slå dig ned, för tusan.” Hotellvärden gjorde en gest mot en av länstolarna.

    Thore lydde honom.

    Melander gick mot barskåpet. ”Sjöbeck vill väl också ha rödvin?”

    ”Ja tack.” Egentligen föredrog Thore öl, fast det behöll han för sig själv.

    Efter att ha fyllt mässingsbägarna med rödvin satte sig Melander i den andra länstolen.

    ”Skål, unge man”, sa han och höjde sin bägare.

    ”Skål.” Thore tog en klunk av vinet som var trögflytande och smakade järn.

    ”Har Sjöbeck läst min berättelseskiss?”

    Thore harklade sig.

    ”Bara ett påhitt.”

    Ett påhitt. Thore kunde ändå inte låta bli att leka med tanken. Fontänen i vestibulen såg verkligen ut att vara djup som en brunn. Skulle han bli tvungen att bära dykarutrustning och endast hämta luft när det var nödvändigt? Den sista raden var oroväckande. Mord i stället för delägarskap? Äsch, han borde inte tänka på den löjliga skissen.

    ”Melander ville prata med mig”, sa Thore och tände en ny cigarett.

    ”Snart, min vän.” Hotellvärden plockade upp sitt cigarretui ur västens bröstficka. ”Vi behöver vila oss lite.” Han såg framför sig utan att röra en min. Blossade och drack.

    Var Thore på väg att sälja sin själ till Melander och hotellet? Han försökte dämpa den gnagande känslan inombords med mer rödvin. Det fungerade inget vidare.

    Doften från kakelugnens glödande gap blev starkare. Vid det här laget hade han räknat ut vad det var för ved. Doften väckte något inom honom. Vad? Det visste han inte.

    ”Mina andra anställda är utbytbara. Men Sjöbeck är oumbärlig.”

    En sprittande känsla spred sig i Thores bröst.

    ”Vad tycker han om min kravatt?”

    ”Fin.”

    ”Det lilla bodbiträdet jag förlustar mig med påstår att den är karmosinröd.”

    ”Jaså.”

    ”Jag ska inte elda upp den. Sådant passar bättre i fantasin.”

    Passade även kontraktet med villkoret bättre i fantasin? Thore hoppades det.

    ”Lojalitet.” Melander pekade på honom med cigarren. ”Utan lojalitet, ingen vänskap. Eller hur, min vän?”

    ”Så sant, Melander.” Han hade som vanligt ingen aning om vad chefen menade.

    Nu när han tänkte på berättelseskissen blev han full i skratt. Han lyckades inte hålla tillbaka ett leende.

    ”Vafalls?” sa hotellvärden med höjda ögonbryn.

    ”Skissen.”

    Melander kastade huvudet bakåt och skrockade. Deras gemensamma skratt klingade och gnisslade som metall. Strax ebbade det ut. Skrattet tog död på Thores munterhet.

    ”Och vad anser Sjöbeck om slutet?”

    ”Det verkar som hotellvärden i berättelsen har mord i sinnet.”

    ”Nej. Sjöbeck misstar sig. Mänsklig beröring handlar i detta fall om att överlämna sig, att visa kompromisslös lojalitet.”

    Thore kramade stolens armstöd så hårt att han kunde känna ojämnheterna i stoppningen.

    Melander lunkade fram till chiffonjén och grävde i en låda. Då han återvände hade han ett hopvikt pappersark i handen.

    ”Utan lojalitet, inget förbund.”

    ”Förbund?” sa Thore medan rummets konturer blev suddiga.

    ”Han förstår väl vad detta är?” Hotellvärden viftade med pappret.

    ”En annan skiss?”

    ”Nej, jag ska inte utsätta Sjöbeck för mer litteratur i kväll.”

    Thore tyckte att det kändes som om klor rev och slet i magen.

    ”Jag och min sekreterare ska lära upp Sjöbeck så att han blir insatt i verksamheten. Vi blir kompanjoner och delar på vinsten.”

    ”Visst skämtar Melander?”

    Något hårt skymtade som hastigast i de gröna ögonen. ”Jag menar allvar, unge man.”

    ”Villkoret?” sa Thore och tyckte att det lät som om han hade kommit i målbrottet igen.

    ”Sista prövningen återstår. En ren formalitet.” Melander fiskade upp en reservoarpenna ur smokingkavajens ficka och lade den och det hopvikta dokumentet bredvid Thores bägare. ”En liten underskrift, tack.”

    Av någon anledning tänkte sig Thore att han satt ensam på en snurrande karusell medan en positivhalare spelade en vals.

    ”Sjöbeck vet hur allting börjar och slutar.” Melander lutade sig över sidobordet och lade handen på hans axel.

    När Thore reste sig vinglade han till som om han just hade stigit av karusellen.

    Han halvsprang genom korridoren. Hotellvärden följde efter honom. Hack i häl. Då Thore nådde vestibulen såg han på fontänen och stannade. Han vände sig om och mötte Melanders blick.

    Av: Jenny Enochsson

    En omarbetad version av min novell ”Hotelldirektör Holmberg” från antologin Masken rämnar, 2021. ”Fontänen” är ungefär hälften så lång som ”Hotelldirektör Holmberg”. Min förkärlek för att avlägsna det överflödiga …

    Om mig.

  • Flykt

    Tiden flyger högt över

    svunna tider, svunna rum

    Flyger genom det skira,

    återser det som har glömts

    Stävar i det som trampats

    av dem det som en gång var

    Svävar genom oss dig mig,

    våra livsandar, livsluft

    En färd genom upptrampade

    landskap, genombrutna av

    minnen

    En färd,

    en smärtsam flykt från Alltet,

    en  rasande flykt från sig själv

    Tiden sprider ljus mörker;

    genomlyser det dunkla

    En transparent förflyttning

    inom oss och utom oss

    Ett snabbt flyktande mörker,

    en dörr till ett nytt dunkel

    Tiden flyger högt över                            

    svunna tider, svunna rum

    Lars Torstenson

  • Rumba i Uppsalas vindar

    I det femkantiga huset
    mitt emot polisstationen
    bodde mamma, jag och bror
    under sena 70-talet.
    Omgivna av silor,
    fabriker och kontor.

    Iklädda uniformer,
    från igår till idag,
    stod skyltdockorna på rad.
    Och i polisens foajé
    fanns även bygeln som man förr
    haffade bråkstakarna med.

    Och på vår gård
    på S:t Persgatan 33
    fanns mycket spännande att se.
    För det stod en kranbil på vår gästparkering
    och cyklar med punktering
    hade lämnats kvar för gott.

    Våra grannar Rut och Hjalmar
    fick utstå ett och annat
    i sin lya under oss.
    För i vår lägenhet på hörnet
    så sprang jag och brorsan genom alla rum
    utan avbrott.

    Men en dag fick vi ett trist besked.
    Mor hade fått ett brev.
    Vårt kvarter måste rivas.
    Kommunen hade beslutat att
    istället göra plats
    åt en affärsgalleria.

    Rivningskulan träffade fodertornen.
    Schaktmaskinerna skyfflade undan jorden.
    Men jag tror att när Uppsalas vindar viner
    lever minnena kvar ifrån forna tider.

    Och i vår blomstrande trädgård,
    innanför det höga planket,
    växte det flera sorters bär.
    Och vi var alla goda grannar,
    ingen tog mera än den andra
    varken från buskar eller träd.

    Min vän Lena från Grekland
    och hennes syster Anastasia
    tittade med förundran på
    när cykelreparatören Hjalmar
    lagade hojarna som under alla år
    bara fått stå.

    Men i historiska brukskvarter
    i Uppsalas västra del
    fanns det lediga kyffen.
    Och på Torshavnsgatan 7
    bor min mamma kvar ännu.
    Hon lär bo kvar tills hon dör.

    Innan bostäder uppförts på åkermarken
    såg vi ut över slätten mot Rackarbacken.
    Men jag tror att när Uppsalas vindar viner
    lever minnena kvar ifrån forna tider.


    av Jakob Fogelqvist
    (text till en än så länge outgiven sång som förhoppningsvis släpps en dag)

    Om mig: Uppsalabo. Född 1975. Textförfattare och låtskrivare. Sångare och gitarrist. Huvudfokus har jag under åren haft på min spanskklingande och latinoosande musikgrupp Ransta Trädgård, men har även släppt singlar i eget namn.

    Efter att ha levt med den neurologiska sjukdomen MS i hela mitt vuxna liv kan jag inte längre, på grund av en mycket svår och handikappande hjärntrötthet, vara så aktiv med skapandet som jag önskat. Därför kommer det nog bli att jag mest delar med mig av lite äldre alster här. Men ett par nyskrivna texter hoppas jag ändå kunna lägga ut.
  • Släpp allt fritt

    Hoppa rakt ut.

    Börja om.

    Släpp allt.

    Släpp tiden.

    Släpp livet.

    Släpp det som

    ligger övergivet.

    Fläta samman

    det som inte är,

    med det som när.

    Fäst ihop

    det du dig önskar,

    med det som till dig talar.

    Gör det efterlängtade,

    gör det högst oväntade.

    Öppna den dörr,

    som står gläntande!

    ©️Monica Marken

    Om mig

    Mitt namn är Monica Marken, jag har en dotter och en son och bor i Östersund. Min stora passion i livet är att skriva. Jag skriver allra helst dikter, noveller och sagor. Jag är mycket förtjust i att vistas i naturen och jag skriver allra helst under bar himmel.

    Jag har skrivit diktsamlingen ”Orden är luften jag andas”, vilken är min hyllning till naturen. Jag är också publicerad i novellantologier, poesiantologier samt med dikter i DN.

    Jag är utbildad socionom, med inriktning till kurator samt filosofie magister i socialt arbete.

  • Det du är

    Bild: Anders Laestadius

    Varför fastnar vi så lätt
    i dåtid som framtid
    när det enda beständiga
    redan finns i det du kallar för jag.
    Jag menar inte tankarna,
    berättelserna,
    och allt du tror är du,
    allt du tror gör dig värd,
    utan det under ytan,
    det som tittar på dig.
    Vissa kallar det för själen,
    andra för det medvetna,
    men du finns bortom namnet,
    du finns bortom gränserna.
    Alltid samma renhet,
    samma äkthet
    Som kristaller och regndroppar
    Som luften som alltid finns,
    en helhet i en helhet
    som också är du.

    /Anders Laestadius (En ekopsykologisk poet. Finns på Instagram som @anderslaestadius)

  • Inde i butikken
    spiser jeg mælkeis og honningbolsjer
    ser med store øjne på syltetøjet og slikket i engroshandlen
    mit ansigt er jadegrønt; fuldt af importerede varer
    koloniale hoveder kigger ind på mig
    fra besynderlige vinkler

    almindelige søde fabrikationer
    fortæller mig om nye produktionslinjer;
    sakkarinsøde killingeslikkepinde og
    brakvandssmagende, halshuggede monarker af slikkepinde
    jeg standser ved en bunke efterladte figurer
    med smag af basilikum og salt
    og de smager vidunderligt

    Lise Larsen

  • Tegelhuset

    Varje gång jag går förbi ett fönster måste jag stanna upp och titta ut. Min värsta farhåga är att det ska stå någon där. Det är som en reflex, att titta fast jag egentligen inte vill.

    Jag tar med mig ficklampan ut i natten, med hundarna, och gång på gång riktar jag ljuskäglan in i ett prasslande buskage eller mot något mörkt och otydligt jag inte tror mig sett där förut.

    Jag förfasas över tanken att skenet ska finna ett ansikte att lysa upp. Jag hatar mörkret och det som gömmer sig där.

    Det smyger något i skogen runt tegelhuset. Jag hör viskningar mellan träden.

    Jag har varit här i fyra veckor nu. Katten går inte längre ut, hon stannar vid tröskeln, vänder tillbaka in. Och jag klandrar henne inte. På morgnarna luktar det konstigt här, jag skulle beskriva hur om jag kunde. Stanken väller in när jag öppnar dörren åt hundarna. Men de tvekar inte, trycker sig ut, tävlar om vem som ska vara först, reser ragg, hugger mot varandra. De har ådragit sig något sedan vi kom hit.

    Jag har varit i tegelhuset i sju veckor. Jag distraherar mig med att fylla hålet utanför entrén men det tycks inte göra någon skillnad hur mycket grus och jord jag än häller i. I morse blev skyn ovanför mitt huvud svart av fåglar i färd att överge denna plats. Jag tror de tog alla vanliga ljud med sig. Allt påminner om ekon här nu. Här, i slutet av den smala grusvägen med den höga tallskogen runtom. Dolt från vägen, gömt från himlen. Det skulle bli vår tillflykt, din och min. Men se på mig nu.

    Åttonde veckan. Igår, eller dagen dessförinnan, försvann katten. Jag förstår inte hur, hon har inte gått ut på flera veckor. Gjorde sina behov i kattlådan och när hon inte sov längst in under den stora sängen gick hon intill mina ben likt en skugga. Hundarna vill inte längre komma in, de sover ute under trädet som tappar löv och deras päls har grånat betänkligt. De känner inte längre mig och jag känner inte dem. Jag ställer ut deras mat.

    Allt går långsamt här, min kropp och mina tankar och tiden. Det kan inte vara normalt. Nyss ville jag lämna tegelhuset. Det var ett märkligt infall. Jag letade en stund efter mina resväskor. Omöjliga att finna. Det är något med huset. Jag hittar varken ut eller in längre.

    Jag tror att det är den tionde eller kanske elfte veckan här. Träden är kala. Hundarna är borta. Jag skäms över att skriva det men jag känner mig lättad. Jag tyckte inte längre om dem och de avskydde mig. Jag letar fortfarande efter katten, ropar och lockar och jag gråter ibland.

    Vintern är här nu. Lamporna fladdrar och det snöar konstant. Jag tror inte jag kan komma härifrån längre. Jag är inte ensam. Jag har sett spår utanför i snön. Vattnet i rören har frusit och vinden river i takpannorna. Jag har slagit läger vid ett fönster. Jag sitter här med min ficklampa riktad ut i mörkret och väntar. Jag sitter här på en knarrande stol i draget från fönstret och väntar och anar någon utanför fönstret, bortom ficklampans sken. Jag vill inte se. Jag vill verkligen inte se. Men jag vågar inte titta bort.

    Jenny S Nilsson