Hilda var tillbaka. Hon serverade sherry och lyssnade till fruns instruktioner om morgondagens middag. Sedan neg hon och lämnade matsalen.
Alma riktade blicken mot fönstren där eftermiddagssolens sken silade genom spetsgardinerna. Om hon ändå kunde tacka för sig och överge tebjudningen redan nu.
”Kloka gossar gifter sig inte med fattiga töser.” Ottilia smuttade på sin sherry och lutade sig bakåt i stolen. ”Arvet efter Sundberg var väl rätt så litet?”
Irritationen kändes som kliande myggbett på Almas hud. Hon drack en så stor klunk sherry att det sved i bihålorna och kittlade i halsen.
”Jag är oändligt tacksam för att Qvists järnhandel gick bra och för det präktiga arvet. Nu slipper jag ha inackorderingsrum av ekonomiska skäl.”
”Varför har vi då inackorderingsrum, mamma?”
”Jösses, fattar du inte det? Våningen är för stor. Annat var det när hela familjen bodde här.”
Märta plockade upp porslinsherdinnan från bordet och lät henne ta en tur runt sockerskålen, blomvasen och gipsamorinen.
”Alma borde träffa un jeune homme och få honom att fria. Det går lika bra med en medelålders herre. Han har mera pengar och förstånd.”
”Menar mamma att hon ska nöja sig med en gubbe?” frågade Märta och lade handen på nyckelbenet.
Ottilia höjde ett pekfinger och sa: ”Hörde du inte att jag sa medelålders?”
Märta kvävde en rapning och spärrade upp ögonen. Kinderna som nyss hade varit bleka var nu rödfläckiga.
”Faktiskt liknar du en porslinsdocka”, sa Ottilia till Alma. ”Så du blir nog inte en gammal ungmö.”
Alma tittade ned i bordet.
”Min kvinnliga visdom säger mig att lilla fröken aldrig går på bal. Eller har jag fel?”
”Nej, frun”, svarade Alma och kände hur blodet steg henne åt huvudet.
Även om Ottilia saknade takt brukade hon annars lägga band på sig när hon pratade med Alma. Men i dag verkade hon ha utsett henne till måltavla.
”Kära Alma, du är skötsam och ganska rar. Så det är synd att du läser fel sorts böcker.” Ottilia slog ut med händerna. ”Rätt sorts herrar dras inte till damer som läser osedlig litteratur.”
”Hur vet frun att jag läser så kallad osedlig litteratur?”
Ottilia gnäggade och Märta lade handen för munnen.
Alma såg framför sig hur hon vaknade en morgon förvandlad till en sömngångaraktig varelse med dockögon. Lika foglig som Märta. Det dvallika tillståndet. Ett lömskt och nedbrytande tillstånd. Hjärtat slog snabbare och strupen drog ihop sig. Då hon försökte slå bort den orimliga tanken råkade hon andas ut högt. De andra tycktes inte ha lagt märke till utandningen.
”Följ med Märta och Carl Axel till deras lawn tennis. Ett ypperligt tillfälle att inleda bekantskap med en frisk mansperson.”
”Snälla mamma, sluta tjata på henne!” utbrast dottern.
Ottilia klappade Alma på kinden med sin ringprydda hand. En aning för hårt.
”Tro mig, jag vill bara hjälpa till. Man blir så lätt missförstådd.”
Kvinnorna Qvist övergick till att prata om bröllopet. Alma gav ifrån sig enstaviga ord medan hon sneglade mot fönstren.
Av: Jenny Enochsson
Lämna ett svar