Tegelhuset

Varje gång jag går förbi ett fönster måste jag stanna upp och titta ut. Min värsta farhåga är att det ska stå någon där. Det är som en reflex, att titta fast jag egentligen inte vill.

Jag tar med mig ficklampan ut i natten, med hundarna, och gång på gång riktar jag ljuskäglan in i ett prasslande buskage eller mot något mörkt och otydligt jag inte tror mig sett där förut.

Jag förfasas över tanken att skenet ska finna ett ansikte att lysa upp. Jag hatar mörkret och det som gömmer sig där.

Det smyger något i skogen runt tegelhuset. Jag hör viskningar mellan träden.

Jag har varit här i fyra veckor nu. Katten går inte längre ut, hon stannar vid tröskeln, vänder tillbaka in. Och jag klandrar henne inte. På morgnarna luktar det konstigt här, jag skulle beskriva hur om jag kunde. Stanken väller in när jag öppnar dörren åt hundarna. Men de tvekar inte, trycker sig ut, tävlar om vem som ska vara först, reser ragg, hugger mot varandra. De har ådragit sig något sedan vi kom hit.

Jag har varit i tegelhuset i sju veckor. Jag distraherar mig med att fylla hålet utanför entrén men det tycks inte göra någon skillnad hur mycket grus och jord jag än häller i. I morse blev skyn ovanför mitt huvud svart av fåglar i färd att överge denna plats. Jag tror de tog alla vanliga ljud med sig. Allt påminner om ekon här nu. Här, i slutet av den smala grusvägen med den höga tallskogen runtom. Dolt från vägen, gömt från himlen. Det skulle bli vår tillflykt, din och min. Men se på mig nu.

Åttonde veckan. Igår, eller dagen dessförinnan, försvann katten. Jag förstår inte hur, hon har inte gått ut på flera veckor. Gjorde sina behov i kattlådan och när hon inte sov längst in under den stora sängen gick hon intill mina ben likt en skugga. Hundarna vill inte längre komma in, de sover ute under trädet som tappar löv och deras päls har grånat betänkligt. De känner inte längre mig och jag känner inte dem. Jag ställer ut deras mat.

Allt går långsamt här, min kropp och mina tankar och tiden. Det kan inte vara normalt. Nyss ville jag lämna tegelhuset. Det var ett märkligt infall. Jag letade en stund efter mina resväskor. Omöjliga att finna. Det är något med huset. Jag hittar varken ut eller in längre.

Jag tror att det är den tionde eller kanske elfte veckan här. Träden är kala. Hundarna är borta. Jag skäms över att skriva det men jag känner mig lättad. Jag tyckte inte längre om dem och de avskydde mig. Jag letar fortfarande efter katten, ropar och lockar och jag gråter ibland.

Vintern är här nu. Lamporna fladdrar och det snöar konstant. Jag tror inte jag kan komma härifrån längre. Jag är inte ensam. Jag har sett spår utanför i snön. Vattnet i rören har frusit och vinden river i takpannorna. Jag har slagit läger vid ett fönster. Jag sitter här med min ficklampa riktad ut i mörkret och väntar. Jag sitter här på en knarrande stol i draget från fönstret och väntar och anar någon utanför fönstret, bortom ficklampans sken. Jag vill inte se. Jag vill verkligen inte se. Men jag vågar inte titta bort.

Jenny S Nilsson