Snö

Flygplansstolen var bekväm, men Lise hade ändå inte sovit mer än några timmar under resan över Atlanten. Hon släckte lampan och blundade. Sätet formade sig efter kroppen. Äkta läder. Det var få passagerare i första klass och de breda fåtöljerna gapade tomma. Hon var fortfarande mätt efter hummern i gräddsås.

Det enda som störde var tjattret från ekonomiklassen bakom skynket. Det hade funnits en tid när hon tyckt om känslan av att sjunka ner i en dyr fåtölj och känna sig speciell. Nu skämdes hon när hon tänkte på hur dumdryg hon varit.

Hon öppnade ögonen. Atlanten låg blå nedanför planet. Det sades att jorden sakta gick under av överkonsumtionen. Men vad skulle hon ha för glädje av den om hundra år? Hon skulle ändå vara död.

I den svarta laptopskärmen såg hon sin spegelbild. Hennes mungipor som tycktes peka nedåt numera.

Hon hade varit tjugosex. Ett annat liv. En ung kvinna med rött hår på väg uppför en kulle med en ryggsäck full av illegala växtdelar. Det var som om livet delats i två delar. Före och efter. Före hade hon fortfarande varit en människa som formats av musik, drömmar och kärlek.

Bandet kom ingenstans trots fyrtio spelningar i Sverige och Norge. Hon spelade gitarr, Anna slagverk, Jane elorgel och Jonathan trummor. De var samspelta, nästan professionella. Det var inte talangen som saknades. Pengarna hade hon tjänat på annat håll. Annars hade hon tvingats ta ett vanligt arbete och då hade musiken aldrig blivit av.

Nästa flyg gick via Montreal. Två timmars väntan och sedan ett tiopersoners propellerplan norrut. Ingen förstaklass den här gången. Hon delade planet med amerikanska soldater och tekniker på väg till en gammal radaranläggning i Nunavut.

Anläggningen skulle avvecklas. Under de senaste månaderna hade den registrerat återkommande ekon från ett område där det inte fanns några kända flygleder. Lise hade anlitats för att kontrollera utrustningen och avgöra om det rörde sig om ett tekniskt fel. Ett sista utlåtande innan antennerna monterades ned och transporterades därifrån.

Kvinnan bredvid henne hade den där självsäkra hållningen som skvallrade om marinkårssoldat.

”Jag var stationerad i Igloolik under åtta månader”, sa hon plötsligt.

Lise öppnade ögonen.

”Då är du på fel plan.”

Kvinnan flinade glädjelöst.

”De sa att jag skulle stationeras söderut förra månaden. Jag hade just öppnat vodkaflaskan för att fira när jag fick veta att det var sjuttio miles åt söder. Hall Beach. Jag frågade till och med om jag straffades för något. Jag heter Lola.”

”Lise.”

”Var kommer du ifrån?”

”Danmark, Köpenhamn.”

Lola nickade.

Planet gick in i luftgropar. Lise blev illamående. Hon fick alltid samma obehagliga föreställning när flygplan började kränga: att slås i bitar mot marken. Hon svepte sin gin och tonic och åt resten av jordnötterna.

”Hall Beach”, sa Lola med avsmak och lutade sig över henne för att se ut genom fönstret.

De satt en stund och tittade ner på Nunavuts vidder.

”Sanirajak”, rättade Lise.

”Va?”

”Orten heter Sanirajak numera.”

Lola ryckte på axlarna.

”Som om det spelar någon roll.”

Planet tog mark med en stöt. Lola drog på sig en ansiktsmask med hål för ögon och mun.

”Du kommer att frysa”, sa hon.

Lise hade bara en vanlig vinterjacka. När hon steg ut i den iskalla luften blev hon stående. Radaranläggningens stora konstruktioner reste sig ur landskapet. De såg ut som resterna av en civilisation som för länge sedan övergett platsen. Ljuset var intensivt blått. Hon drog ett andetag och kände hur näsan frös igen. När hon vände sig om tog Lola hennes hand och drog iväg med henne mot de fyrkantiga metallbyggnaderna.

Nästa morgon vaknade Lise ensam. Sängen var hård och rummet varmt. Hon hade vagt hoppats att hon skulle slippa vakna ensam. Det hade varit trevligt att för en gångs skull ha någon kvar.

Hon fyllde tandborstmuggen med gin.

Dagarna följde samma mönster. Frukost i matsalen, kaffe ur en automat, genomgång av mätvärden och därefter arbete ute vid antennerna. Det var svårt att avgöra när det var dag. Ljuset steg aldrig riktigt över horisonten. Ibland föll ett blåviolett sken över snön, ibland försvann allting i ett jämngrått mörker.

Teknikerna pratade om hockey, hemresor och reservdelar. En av dem hade en fru i Colorado som skickade fotografier på deras hund. Han visade dem för Lise under lunchen. Hunden låg på en gräsmatta med en tennisboll i munnen. Hon sa att den var fin.

Lola såg hon då och då. En eftermiddag satt hon i matsalen med två andra soldater. Hon hade fått besked om att hon skulle flyttas vidare, men visste ännu inte när. När hon fick syn på Lise höjde hon kaffekoppen. Lise gjorde detsamma.

De hade inte så mycket mer att säga varandra.

En eftermiddag gick de ut för att undersöka antennerna.

Redan vid ettiden hade dagsljuset försvunnit. Strålkastarna kastade bleka ljuskäglor över de enorma konstruktionerna. Snön yrde längs marken, men högre upp stod luften stilla. Lise följde en kabelränna med blicken. Den försvann in under snön och kom fram igen vid en låg metallbyggnad längre bort. Hon kunde inte minnas att den funnits med på ritningarna.

”Vad finns där?” frågade hon.

Teknikern följde hennes blick. Han stoppade händerna i fickorna.

”Det används inte längre.”

”Vad finns där inne?”

Han såg på henne en stund.

”Ingenting.”

Sedan gick han vidare. Lise stod kvar och såg på byggnaden. Det fanns inga fönster, ingen synlig ingång från den här sidan. Kabelrännan löpte ända fram till väggen.

På kvällen satt hon ensam framför radarskärmen. De andra hade gått till sina rum. En grön linje svepte över bildskärmen, om och om igen. Ett eko dök upp långt ute i det vita fältet. Hon antecknade koordinaterna. Nästa svep låg det kvar, på exakt samma plats.

Hon kontrollerade avläsningen. Samma koordinater igen.

Det var inte särskilt märkligt i sig. Det som störde henne var att positionen motsvarade platsen för den lilla metallbyggnaden. Hon letade efter den i anläggningens register men hittade ingenting.

Hon stängde loggen och lutade sig tillbaka.

Efter en stund började hon höra ett svagt ljud från ventilationen. Tre korta knackningar, en paus, sedan tre till. Hon lyssnade. Det kunde vara något som slog mot plåten ute i kylan. Hon hade hört samma ljud tidigare under kvällen.

När hon reste sig för att gå upptäckte hon att radarskärmen fortfarande visade ekot.

Den gröna linjen fortsatte att svepa.

Nästa morgon åt hon frukost med Lola. Det luktade bränt kaffe och stekt bacon. Lola berättade att hon kanske skulle få komma till Texas igen. Hon hade en syster i Houston som väntade barn.

”Du då?” frågade hon. ”När åker du hem?”

”Om några dagar.”

”Skönt.”

Lise nickade. De åt färdigt utan att säga så mycket mer.

På eftermiddagen skrev hon sin rapport. Hon angav att avvikelserna inte kunde knytas till något specifikt fel i utrustningen, men att de saknade operativ betydelse. Anläggningen kunde avvecklas enligt plan. Ingen hade några invändningar. En av teknikerna tackade henne och sa att det skulle bli skönt att komma hem.

Samma kväll gick Lise ut ensam. Snön var hård och knarrade under stövlarna. Hon stannade vid stängslet och tittade ut över det frusna landskapet. Det fanns inga träd, inga vägar, inga hus bortom anläggningen. Bara en jämn horisont och ett ljus som inte verkade komma från någon särskild riktning.

Hon försökte minnas hur det hade känts att gå uppför kullen med ryggsäcken. Hon mindes färgen på gräset, lukten av fuktig jord och att hon varit så säker på att något väntade henne däruppe. Fast hon kunde inte längre minnas vad.

Bakom henne slog en dörr igen. Någon ropade hennes namn. Hon vände sig inte om.

Vinden drog över slätten. Långt borta stod antennerna stilla.

Hon stoppade händerna i fickorna och gick tillbaka till byggnaden.

Presentation: Mit navn er Lise Larsen. Jeg er svensk-dansk og skriver tekster på begge sprog. Hvis du er interesseret, er du velkommen til at kigge forbi min blog.