Fågeln i sin svarta dress
och näbb som en sol
öppnar sina vingar
och svävar bort,
kanske som för att visa
vad frihet är.
Undra när vi blev så tama,
när vi började leva
efter klockor
och drömma om saker
i stället för att segla i det blå?
Björken sjunger med vinden
där hon står fast i myllan
och lever sin potential,
drömmer sig uppåt
mot himlens rymd,
utan tankar om brist
eller varför regnet
faller just idag.
Vad var det som låste fast
våra fötter vid maskinerna?
Var det när brukandet
skulle bli effektivt,
när landskapets böljande form
skulle streckas
och formas till linjaler,
eller var det,
som det sägs,
när vi började tillbe bokstäver
i stället för horisonter,
när vi vände det levande ryggen
och fastnade med blickarna
mot pappersarken med bläck?
Jag tittar på rosens kronblad
och ser perfektion,
sammetsröda
som pulserande kärlek,
undrar vad hon drömmer
när solen gått till vila?
Knappast att gömma sig
innanför väggarnas mörker,
att stänga dörren
för att sluta sitt inre
från verkligheten
där livet finns.
/Anders Laestadius (En ekopsykologisk poet. Finns på Instagram som @anderslaestadius)
Tistelblomma 
Lämna en kommentar