Djupförvar

Som ett vilddjur, en demon

fångad under skinn

förstärkt, befäst armerat

av många års träning

för att passa in

i den smala formen

kvinnan

Under huden, så nära ytan det går

sjuder den, vibrerar det

av ord som aldrig sägs

hopbitna käkar

vilja men ändå inte

skrika högt om det som skaver

orättvisan

Biter den river, klöser flikar av kött

tränger sig ut genom porer

Muskler som värker

Öronsus dimsyn

Hotar det snäva, den tighta ytan

märgen som sväller och spränger

vulkanen

Sväljer och sväljer hårt, pressar in och pressar ner, håller igen och håller tillbaka, bör inte får inte          kan inte

Vad skulle hända, vem skulle se, vad skulle tyckas tänkas sägas          tigas 

Vem skulle jag bli, vad skulle jag bli, vad har jag då kvar          vad vore jag då

Vad vore jag då?

Så jag samlar ihop kjolarna, ansiktsdrag

leendet som först

inte riktigt sitter rätt, hamnar snett

läppglanset på fingrar som 

trycker det på plats

stryker genom håret, slätar ut

henne

Och djuret i kedjor igen

fängslat i djupförvar, morrar dovt

sorgen i gulögonens blanka

växer och svämmar

för varje återhållen suck

allt som vill ut

som behöver ut

stramar, spänner och

ärrar


Hannah Moberg

Publicerades ursprungligen i tidskriften Idé, nr 9, 2026

Om mig

Skriver från mitt hem utanför Växjö, i mina texter skildrar jag gärna samhällsstrukturer och mellanmänskligt samspel. I grunden är jag socionom och Marte Meo-terapeut med arbetsbakgrund inom socialtjänstens öppenvård.