Tistelblomma

Det ösregnade. Ingen reagerade när jag knackade på rutan så jag kikade in. Därinne fanns en sovande gammal man med mustasch. Han spratt till när han vaknade och såg ilsken ut.

”Vem fan är du?” sa mannen med pipig röst medan han vevade upp rutan och stack ut huvudet.

 ”En kund?” sa jag.

”Vart ska du?” frågade han.

”Vart ska vi alla? Troligen ingenstans”, svarade jag.

Mannen såg yrvaket ilsken ut.

”Stick och brinn”, sa han och började veva upp rutan.

En glipa av vindrutan förblev öppen. Han var märkligt lik en valross där han satt i bilen med grå mustasch, stora ögonbryn och ett misstänksamt öga som betraktade mig där inifrån.

”I am the Walross”, sa jag tyst.

”Vad sa du?”

”Det var inget.”

Jag pekade på ryggsäcken på ryggen.

”FN. Gaza och Israel.”

Avvaktande ögon bakom rutan. Han trodde mig inte.  Jag knackade på huvudet.

”Skadad av granatsplitter”, sa jag och pekade på mitt huvudbandage.

Den silverglänsande bilen bromsade in vid stenhuset under hällregn.

Dag Vags ”Tjockhult” skummade från övervåningen. Höga röster från andra våningen blandades med musik. Mansbröl blandat med kvinnoröster. Jag drog av min genomblöta jacka och efter kort eftertanke även tröjan. Mitt rum var på övervåningen. Ingen chans att få tag på torra kläder utan att passera hela festen. Jag föreställde mig deras reaktion när jag dök upp i blöta underkläder och avfärdade genast tanken. Så kul får de inte, tänkte jag och såg upp på trappan som slingrade sig i en halvcirkel mot övervåningen.

Istället öppnade jag tvättkorgen för att slänga ner de våta kläderna, hejdade mig och rotade runt i den tills jag fick tag i gröna jeans och bomullsbrynja som jag gissade tillhörde Ernesto. Kläderna luktade mustigt. Jag gjorde en min när jag såg mitt söndertrasade öra där ny hud börjat växa över vad som återstod.

Mina vänner hejdade sina rörelser och stirrade på mig. Ernesto med sitt vilda hår och gröna machesterskjorta stående orörlig nära Astrid. Hon var den enda som inte såg förvånad ut, såg bara lugnt på mig med lätt lyftande ögonbryn. Hanna med bakelse i handen. Hennes mun öppen och ögonen strålande.

I nästa sekund upplöstes pantomimen. Ernesto rätade snabbt upp sig och log brett.

”Det var kläder jag slängde i tvätten. Där är du ju, återuppstånden från de döda i mina gamla stinkande paltor!”

Hanna la undan bakelsen och skuttade upp i en omfamning som fick mig att tappa balansen så vinet skvätte ut.

”Du är tillbaka”, skrek hon och klamrade sig fast vid mig på samma sätt som jag sett schimpansbarn göra på zoo. Hon stirrade upp på mitt ansikte och ryckte till. ”Ditt öra, jävlar, det är allvar.”

”Det är ingen fara, det läker fint”, svarade jag generat och kände mig ful.

”Det är ju söndertrasat”, mumlade Hanna i mitt högra öra, pussade mig på munnen och stack in tungan i min mun. Hon mötte hopbitna tänder. Hanna la en hand på den nya huden över det söndertrasade örat. Jag ryckte till av beröringen.

”Förlåt! Jag är en klumpig fan”, sa hon och drog genast bort handen.

”Ingen fara ju”, mumlade jag och drog med milt våld bort Hanna.

Astrid reste sig och kom fram.

”Välkommen hem.”

”Tack”, svarade jag stelt.

Vi såg på varandra. Jag mindes plötsligt ett gammalt bibelcitat som min mamma satt upp på väggen i föräldrahemmet: du har blivit vägd och har befunnits för lätt. Jag höll andan.

”Du var saknad”, sa Astrid.

”Jag har saknat dig”, svarade jag.

Kramade henne.

”Han lämnade kvar ett öra på Balkans slagfält”, skrålade Ernesto och räckte mig sin öl medan han dunkade mig i ryggen så att vi alla svajade.

”Jag behöver vin”, mumlade jag åt ölen.

Astrid nickade.

”Det ska du få.”

En koltrasts vemodiga ljud från äppelträdet när jag äntligen kom ut i nattluften. Jag gick bort till stenmuren, lyssnade till droppandet från löven på trädet vid muren medan ögonen sökte sig uppåt. I halvmörkret fanns några av konstellationerna jag lärt mig som barn. Stora Björn och Karlavagnen. Jag öppnade munnen och frågade det jag undrat över sen jag kom hem. Natten svarade med tystnad.

Presentation: Jag heter Lise Larsen och bor i Köpenhamn. Jag har bott femton år i Skåne. Älskar att skriva och studera grodor, framför allt Atelopus seminiferus.