Det var först när han låg omgiven av gråtande släktingar och var hög på opiater i en styrka han inte fått sedan sextiotalet som John förstod att han verkligen skulle dö. Inte snart. Omgående.
Insikten kom när en präst i full mundering trängde sig in i det överfulla sjukhusrummet.
Helvete.
”In nómine Patris, et Fílii, et Spíritus Sancti. Amen.”
Prästen doppade ett finger i en liten gulddosa och strök olja över hans panna.
Jag får sista smörjelsen.
Det var som att höra sin egen dödsdom uttalas med omedelbar verkan. Under sjukdomen hade John blivit alltmer övertygad ateist, fast nu flämtade han efter luft medan prästen tryckte ett kors mot honom och kysste honom på pannan.
Herregud. Dödskyssen.
Sömnen drog i honom. John kämpade emot. De skulle lägga kroppen i en frys, bränna den och sedan skulle världen fortsätta utan honom.
”Nevermore, cried Raven.”
Åh herregud, jag dör.
Snart skulle han aldrig mer tänka. Aldrig känna. Aldrig existera. Han ville gråta, skrika och förbanna sitt öde, men klarade knappt av att andas.
Det var som en het tång i medvetandet.
Här ligger jag och jag kan inte göra ett skit åt det.
Sedan kom lugnet.
Han guppade på en väldig ocean. Opiaterna, tänkte han. När som helst upphör jag att existera.
Vattnet drog honom under ytan. Han sparkade mot ytan, fast ljuset försvann ovanför honom. Lungorna brann.
Nu dör jag.
Och plötsligt stod han på fast mark. Han drog efter andan. Hjärtat dunkade. Ett vitt ljus brände i ögonen.
Änglar?
Nej. Strålkastare.
Han stod upp.
John tittade ner. Ingen sjukhusskjorta, ingen mage. Tajta byxor, boots, långt hår över ansiktet. Framför honom dånade musik och bakom ljuset rörde sig hundratals skuggor.
Himlens förgård?
En näve grep tag i honom och släpade honom åt sidan. Ett finnigt ansikte pressades mot hans. Det var definitivt inte guds.
”Herre”, flämtade John, för första gången sedan femtiotalet rädd för helvetet. ”Förlåt mig, ty jag har syndat.”
”Skärp dig för i helvete!”
”Rickard?”
Rickard gav honom en örfil.
”Du står bara där! James får täcka för dig!”
John höjde högerarmen som varit förlamad sedan slaganfallet. Fingrarna rörde sig. Tårna också.
”Rickard?”
”Du lovade att inte ta skit inför spelningen!”
En kvinna i guldlamé skrek på scenen. Rickard tryckte en gitarr i händerna på honom.
John kände träet, strängarna, en sticka i fingret. Smärtan var verklig.
Han gick ut i ljuset.
När hans tur kom spelade fingrarna nästan av sig själva. Han öppnade munnen och sjöng.
Bakom scenen kastade sig kvinnan om halsen på honom.
”John, jag älskar dig! Vi har gjort det! Vi har slagit igenom!”
”Jag låg och dog på en intensivvårdsavdelning”, sa han. ”Jag var gammal. Jag höll på att dö.”
Hon skrattade, kysste honom och vände sig bort.
John tog hennes avslagna öl och gick.
Utanför festivalområdet låg staden framför honom. Bilar, hus, människor. Tornseglare skrek ovanför.
En hel värld. Ett helt liv.
Ett helt liv väntade.
Presentation. Mit navn er Lise Larsen. Velkommen til min blog, hvis du er interesseret.
Citat fra Egar Allan Poe.
Lämna en kommentar