Tiden flyger högt över
svunna tider, svunna rum
Flyger genom det skira,
återser det som har glömts
Stävar i det som trampats
av dem det som en gång var
Svävar genom oss dig mig,
våra livsandar, livsluft
En färd genom upptrampade
landskap, genombrutna av
minnen
En färd,
en smärtsam flykt från Alltet,
en rasande flykt från sig själv
Tiden sprider ljus mörker;
genomlyser det dunkla
En transparent förflyttning
inom oss och utom oss
Ett snabbt flyktande mörker,
en dörr till ett nytt dunkel
Tiden flyger högt över
svunna tider, svunna rum
Lars Torstenson
Lämna ett svar