Varför fastnar vi så lätt
i dåtid som framtid
när det enda beständiga
redan finns i det du kallar för jag.
Jag menar inte tankarna,
berättelserna,
och allt du tror är du,
allt du tror gör dig värd,
utan det under ytan,
det som tittar på dig.
Vissa kallar det för själen,
andra för det medvetna,
men du finns bortom namnet,
du finns bortom gränserna.
Alltid samma renhet,
samma äkthet
Som kristaller och regndroppar
Som luften som alltid finns,
en helhet i en helhet
som också är du.
/Anders Laestadius (En ekopsykologisk poet. Finns på Instagram som @anderslaestadius)
Lämna ett svar