Bild: Anders Laestadius
Bladen brinner,
målar färger i mitt hjärta
under havet med puffiga kuddar.
Sensommarkvällar innan mörket,
innan krispig luft väcker lungorna,
och stjärnorna slukar sinnena,
känna mig liten och obetydlig
under nattens budskap om oändligheten.
Men även då tar jag steg,
även då andas jag heligheten
och låter hjärtat slå dubbelslag –
så mycket vackert dit ögat når,
så mycket kärlek i stigens spår.
Bara samma är inget för mig
och min själ längtar och ropar,
så välkommen du mörkrets furste.
Jag vill krypa in under filtar
och gömma mig från världens sorg,
ta skydd bakom stearinljusets dans
där inget mer behöver finnas
än lågan och jag
och alla tomma tankar
om kärleken.
/Anders Laestadius (En ekopsykologisk poet. Finns på Instagram som @anderslaestadius)
Lämna ett svar