Ett kar med lervälling,
bubblor som spricker,
en stokastisk symfoni,
som människor
i enfaldens välde:
se mig, jag är värd,
se mig, jag är unik,
se mig, jag går sönder
i ensamheten
i stadens stressade puls,
allt är brist,
ingen är nog,
fundamentet för korthuset,
och allt lullar på,
tills det rasar.
Men kanske då
kan enfald bytas till mångfald,
brist till helhet
och slut på skrik
från tomma hjärtan.
/Anders Laestadius (En ekopsykologisk poet. Finns på Instagram som @anderslaestadius)
Lämna ett svar