Årstid efter årstid lever jag
tills syret
fräter mitt trötta kranium och
fimbulvintern gör människorna oroliga.
Till sist brister
koronallinjen.
Magnetosheathen
imploderar mot köttet hos
människor och gudar.
Vad orsakade detta öde?
Ett ödesdigert hedersbrott.
Jag uthärdar alligatorslag medan jag
hämnas död med död och
tömmer min bägare.
Geomagnetiska stormar blåser
genom matarhornet,
gudar råder över
det snöiga mörkret.
Inga stjärnor längre medan
naken hud går till
högstbjudande.
Döda män rider,
skämtar hon
vid den halvtomma hangaren.
Ett blått kadaver i en röd kropp;
jag äter dig medan tiden finns.
Fördröjning.
Solvindar passerar mellan
långa led av män före
bogchocken.
Jag känner inget när mina lemmar böjs och
Mjölner formar berusade vektorer i nattluften.
Av Ande Enochsson. Min blogg: https://thefaun.blogspot.com/
Skrivet november 2009.
Lämna en kommentar