Stefan Albrektssons reflektion

© Stefan Albrektsson 2021

Reflektioner över mina dikter i Masken rämnar 

Då jag funderade och skrev över temat Masken rämnar började (som vanligt) mitt huvud att spinna och associera vitt och brett. Jag lät mig föras omkring i de bilder och de klangvärldar som uppstod naturligt i dikten/dikterna. Dessa – associationer och klanger – är de komponenter som vanligtvis leder mig i mitt skrivande.

Det som slår mig då jag läser mina egna dikter nu är att de är associationsfyllda/metafortäta (ofta staplas bild på bild på bild på bild …) men att bilderna trots allt är konkreta och påtagliga, på ungefär det sätt som jag tror Tranströmer menar med att ”varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som ritningen till en storm” (”Kort paus i orgelkonserten”). Varje bildled kan plockas ut, dissekeras och begripas tämligen enkelt, men ”hela stormen”/dikten kan bara kännas och förstås utifrån den ackumulerande effekten hos alla bildleden då dessa läggs på varandra i en slags dubbelexponering (eller snarare multiexponering).

Eller för att tala i musikaliska termer: varje enskild bild är en enkel ton, men då de hamnar i relation med alla de andra tonerna/bilderna uppstår ett ganska komplext ackord. Tycker läsaren att det är ett fint ackord? Ett tydligt och enkelt? Stökigt och krångligt? Jag vet inte. Men det är mitt!

Tack för att jag fick medverka i denna fina antologi!!

/Stefan


Läs Stefan Albrektssons dikter ”Harens gång” och ”Avklädd” i Masken rämnar.