Michael Nyhagas reflektion

© Catharina Nygård

Att skriva skönlitterärt är för mig som att drömma. Det är ingen process jag upplever mig ha kontroll över. Jag har ingen aning om färdriktningen i förväg. Jag skriver på och fascineras utmed vägen över märkliga figurer som gör konstiga saker. När jag är färdig undrar jag var fan resultatet kom ifrån. För många av oss som skriver är en av skrivandets funktioner, precis som drömmandets, att införa oförutsägbarhet i tillvaron. Det är det som hindrar oss från att bli logiskt tänkande maskiner.

Efter jag skrivit klart redigerar jag mycket. Jag funderar över mina ordval och kan även pilla lite i strukturen. Jag laborerar med berättarperspektiv och tempus. Det mesta är dock satt i första tagningen. Även om redigeringen tar mer tid än skrivandet handlar den om småsaker. Viktiga sådana.

Jag kan inte säga så mycket mer om själva skrivprocessen. Den är obegriplig. Däremot kan jag säga något om resultatet. Om berättelsen i antologin. Drömmen som uppstod i form av en novell om en man som jagar en förrymd orm. Den kan tolkas av mig likaväl som någon annan.

Jag antar att man inte behöver vara en rutinerad drömtolkare för att se att den handlar om konflikten mellan människa och natur. Som också är motsättningen mellan kontroll och det oförutsägbara. Den handlar också om hur smetigt det kan vara med gamla relationer och hur man inte, som huvudpersonen, kan ta för givet att en förmåga man tror sig ha är verklig. Jag tror också att den handlar om hur olika två personer kan tolka en och samma verklighet. Och en smula om att stå stark i könskriget när freden inte verkar ligga om hörnet.

Så tolkar åtminstone jag novellen. Jag kan också tro att författaren försökte vara rolig. Men hur som helst äger jag inte längre berättelsen. Än mindre tolkningen av den. Den är din nu.


Läs Michael Nyhagas novell ”Du måste göra det här själv” i Masken rämnar.