Maria Karlssons reflektion

© Maria Karlsson

En vanlig dag

Mitt skrivande utgår väldigt mycket från saker jag ser och hör. Under de senaste 1,5 åren har jag bott i Malmö. Jag har likt alla andra fått ändra min vardag efter pandemins villkor. I mitt fall blev det som nyinflyttad till en stad där jag knappt kände någon en rejäl utmaning. Jag har nog aldrig promenerat i en stad så mycket som jag har gjort här i Malmö, det har gett mig otroligt mycket.

”En vanlig dag” växte fram från en promenad, eller kanske från flera olika. När man inte längre har bråttom, och det finns en nyfikenhet för området du går i, då ser man väldigt mycket saker som sker. Jag har tagit dessa långa promenader och verkligen insupit det jag har sett och hört, vilket har resulterat i en hel del noveller och dikter.

Malmö är en otroligt varm och vacker stad, men det finns, likt alla andra städer, många som lever utanför samhället, på pappret, de lever ju fortfarande, de finns och existerar. Men det är inte alla som orkar se det. Vi går promenader på samma gator, vi använder alla Ikea-kassar, vi dricker kaffe på en parkbänk, men dessa sysslor gör vi med så olika syften och det är väldigt tydligt här.

Naken och blå

”Naken och blå” handlar om att släppa på kontrollen, tillåtelse. Att våga ge sig in i något men sedan drabbas av ett nej, ett bakslag, vad som! Något som stoppar ens önskning om framtiden. Hur det kan kännas rent fysiskt i kroppen att ha vågat visa sig sårbar, naken och blottad. För att mötas av någon som är påklädd i full skyddsmundering. Dikten säger både något om diktjaget, men också något om den som texten riktar sig till. Det kanske är den personen som inte vågade släppa på kontrollen. Dessa beteenden känns väldigt typiska för vår tid. Jag tror att vi människor bygger upp allt för stora bilder om framtiden, och försöker skydda oss mot det som har hänt, men det blir ett mellanrum där. Där vi glömmer bort att vi skall leva, ta chanser.


Läs Maria Karlssons dikter ”En vanlig dag” och ”Naken och blå” i Masken rämnar.