Annah Bohmans reflektion

© Annah Bohman

Om ”Augusta”

I början av januari 2019 drog stormen Alfrida in över Skandinavien. Jag var just då ombord på ett fartyg, vi hade gått till kaj på kvällen och låg så skyddade som det gick att bli från den hårda, nordliga vinden. Eftersom jag hade vakt den natten gick jag då och då ut på kajen och såg hur den stora fartygskroppen låg och hävde mot fendrarna till ljudet av ett olycksbådande gnissel. Med dånet från havet i bakgrunden kulminerade stormen någon gång efter midnatt och elektriciteten i hamnen försvann. Då morgonen kom hade världen förändrats en aning.

Eftersom jag var den enda som hade varit vaken ombord, som hade följt stormens framfart minut för minut, så kändes det som om det hade varit personligt. Jag och Alfrida. Naturens kraft och den kraft som finns inom människan. Förändringen de båda är kapabla att skapa.

Känslan stannade kvar och växte till berättelsen ”Augusta”. Jag skrev novellen nästa arbetspass ombord, på en och samma kväll. Förhoppningen var att förmedla en del av känslan jag själv hade haft efter mitt möte med den riktiga stormen; vi står maktlösa inför de krafter som finns i naturen och ibland känner vi oss även maktlösa inför de krafter som finns inom oss själva.

Min huvudkaraktär vaknar ensam i sitt hus med just den känslan, elektriciteten är försvunnen och havet utanför är uppjagat och förargat av de starka vindbyarna. Hon är ensam men ändå inte. Under en natt genomgår hon en förändring, precis som landskapet utanför husväggarna gör. Två krafter samverkar: naturen och människan.

Att få publicera just den här novellen i Masken rämnar kändes både hedrande och passande. Efter att någonting har rämnat måste ju någonting annat sedan byggas upp. Inte samma sak, för ingenting kan bestå för alltid. Det blir en förändring.

Hur någonting man själv har skrivit mottas av andra kan vara skrämmande och det var med viss bävan jag läste recensionerna av Masken rämnar, inte för de andra författarnas skull – jag var imponerad av alla bidrag – utan för min egen. Hur skulle ”Augusta” tas emot? Skulle stämningen jag hade velat skapa ha nått läsarna? Efter flera positiva omnämningar i recensioner kände jag mig tämligen säker på att den hade gjort det.

Ingen kan såklart tolka berättelsen på samma sätt som jag eller se den tomma och mörka kajen den där natten då jag själv fick möta en storm. Huvudsaken är ändå att läsarna kan hitta någonting i berättelsen som tilltalar dem själva.

Slutligen vill jag passa på att tacka för att ni har läst, både ”Augusta” och det här korta gästinlägget! Stilla dagar i all ära, men ingenting slår en riktig storm.


Läs Annah Bohmans novell ”Augusta” i Masken rämnar.