Jenny Enochssons reflektion

© Jenny Enochsson

Min novell i antologin Masken rämnar heter ”Hotelldirektör Holmberg”. Om du inte har läst den kan jag nämna att det rör sig om en uppgörelse mellan receptionisten Börje och hotelldirektören Roland. Pyrande rosenträ, en dikt och ett absurt kontrakt står i fokus. Berättelsen skildras ur ryggradslöse Börjes ögon. Ändå kommer denna reflektion uteslutande att handla om Roland.

När jag skrev ”Hotelldirektör Holmberg” var jag inställd på att ta ut svängarna mer än vanligt. Mina noveller brukar annars vara mer realistiska/naturalistiska även om de ofta innehåller smått absurda inslag. Berättelsen om Roland och Börje är minst sagt surrealistisk. Fast det bör tilläggas att den inte är övernaturlig. Detta skulle faktiskt kunna hända på riktigt; maktmissbruk är ju en absurd sak.

Roland är en artig, manipulativ människa med makaber humor. Vissa läsare tycker säkert att han är hemsk; det gör inte jag. Han beter sig förstås illa, men han har också charm. Det var så oerhört roligt att skapa denna sofistikerade, mystiskt tjusande karaktär. Han får mig att skratta. Däremot är jag glad för att han är en litterär karaktär och inte en verklig person.

Det råder inget tvivel om att Roland spelar ett farligt spel, inte minst när han lägger fram sin dikt ”Pyrande rosenträ” där både han och receptionisten figurerar. I dikten nämns kontraktet: ”delägare av hotelletpå det villkoret att … / tillbringar ett dygn i foajéakvariet”. Tidigare har han fått stackars Börje att utföra uppgifter som knappast hör till en hotellreceptionists sysslor. (Blockcitat ska ju inte kursiveras, men nu gör jag det ändå eftersom det är krångligt att förminska text och göra indrag i WordPress.)

Som att lägga Rolands antika pistoler i en cirkel på biljardbordet, packa ned dem i en kartong, bära upp den på vinden och upprepa samma procedur fyra gånger under samma eftermiddag. Som att gå runt i foajén och korridorerna iklädd en gammal redingot, ringa i en liten mässingsklocka och bjuda gästerna på marsipangrisar ur ett plommonstop. Börje utförde dessa sysslor med surmulen uppsyn; han hoppades att hotelldirektören skulle uppfatta minen som en slags protest.

Receptionisten vill lära sig säga ifrån, samtidigt som ”en del av honom längtade efter att lyda hotelldirektören och stå i hans skugga”. Han är uppenbarligen fascinerad av den demoniske mannen:

Var han på väg att sälja sin själ till Roland och hotellet? I så fall skulle ju Roland spela rollen som hin håle. Fastän Börje varken var religiös eller vidskeplig – i hans ögon var det samma sak – tyckte han att det var något oförklarligt med hotelldirektören. Han kunde inte förneka att oron var blandad med spänning. Han kom att tänka på Robert Johnsons ”Cross Road Blues” och på en teaterpjäs de hade läst i skolan. Vad var det pjäsen hette? Jo, nu mindes han att det var Faust av Goethe.

”Faust und Mephisto” av Anton Kaulbach (Wikimedia Commons)

Till skillnad från Börje uppfattar jag inte hotelldirektören som outgrundlig. Jag är mer skeptiskt lagd. Visst är Roland en sorts marionettmästare, men det finns gott om manipulativa människor i världen. Är han så farlig som Börje misstänker? Nej, inte riktigt. Att driva hotell är egentligen inte Rolands grej. Han känner sig understimulerad; han roar sig med att mobba Börje. Om herr Holmberg i stället hade varit regissör skulle han ha kunnat använda sin kreativa förmåga på ett betydligt vettigare vis.


Läs min (Jenny Enochssons) novell ”Hotelldirektör Holmberg” i Masken rämnar.