Ande Enochssons reflektion

© Ande Enochsson

Vem är Kjell?

Ägaren Jonas stod och slog in varor bakom disken åt Peter, traktens ena inofficiella original. Jag var det andra.

Jag-personen heter Kjell i novellen ”Grubbel och kval” som finns med i antologin Masken rämnar. Jag tänkte skriva lite om hur jag tänker mig Kjell.

En mycket neurotisk människa. Ett original, om man nu får skriva så nu för tiden. Men också nedlåtande och en bokstavligt talat snål person. Han tänker nedsättande om nästan alla han träffar och är dessutom dryg mot sin fru Yvonne.

Det låter ju tråkigt, men jag tycker mycket om honom. I sitt huvud är han missförstådd, en tragisk hjälte nästan. Någonstans under all bitterhet älskar han livet. För att förstå oss på Kjell måste vi gå tillbaka till sjuttiotalet. För Kjell är livet uppdelat i då och nu. En gyllene tidsålder och en tragisk nutid.

Jonas granskade noga mitt ansikte. Jag fick för mig att han kände igen mig nu när jag inte hade skägg. Jag hade trots allt ofta varit med i tidningen som ung man. Det hade gjorts flera reportage om musikkollektivet jag bott i under sjuttiotalet och jag hade ju blivit intervjuad och fotograferad. Jag sträckte på mig och rodnade vid tanken på att mannen kanske kände igen mig.

Kjell tänker ofta på det tidiga sjuttiotalet då han var en vacker ung man med drömmar och idéer. Han var förälskad i en kvinna på kollektivet som i sin tur älskade honom. Men kollektivet föll sönder till slut. Kjells tragedi tycker jag inte är att hans liv flutit iväg. Nej, hans tragedi är att han bara kan tänka sig ”leva” (istället för att vara bitter) om livet var som förr. Han är alldeles för svag för att skapa ett acceptabelt nytt liv utifrån de omständigheter han senare lever i.

Kollektivet antar en mytisk ställning i hans liv. En tid då han nästan nådde upp till de stjärnor han dyrkade. En avgörande passage i novellen är där Kjell sätter på en skiva med Traffic. Sångaren är Steve Winwood, en människa han identifierade sig med och såg ut som när han var yngre.

Jag var tårögd när jag la pickupen på mitt favoritspår. Rummet fylldes av samma musik som då. Steve Winwoods röst var hes och mystisk. (…) Strax slutade jag snyfta och satt istället tyst och lyssnade till ytterligare ett par spår innan jag började gäspa. Jag var tvungen att erkänna att musiken inte hade samma verkan på mig som förr. Jag sneglade mot Winwoods singel ”Higher Love” från förra året.

Vad tror du förändringen i musiksmak säger om honom? Lyssna på ”Dear Mr. Fantasy” (live från 1972) med Steve Winwood som stjärnan i Traffic:

Och jämför med ”Higher Love” (som kom ut 1986) med Steve Winwood: https://www.youtube.com/watch?v=k9olaIio3l8


Läs Ande Enochssons novell ”Grubbel och kval” i Masken rämnar.