Maria Karlsson

Det som känns innanför ansiktet

De flesta trodde nog att hon inte valt sitt arbete själv, att hon var lågutbildad och korkad, att det var något som livet och omständigheterna tvingat henne till. Hennes kroppshydda bidrog till fler förutfattade meningar om henne, att hon var lat och ignorant.   

En morgon när hon stod framför badrumsspegeln kunde hon inte bli kvitt känslan av att inte känna igen varken det hon såg i spegeln eller det som kändes innanför ansiktet. Hon stirrade rakt in i sina egna ögon och kände att hon behövde förändra något. Det handlade inte om henne själv egentligen, snarare en känsla av att vilja röra om i grytan, kanske sätta hjulet i rullning, få fram någon typ av sanning eller bara lyfta hyckleriet.

Familjen Andersson hade tre söner och en sladdis, en argsint hund och fyra vandrade pinnar. Det fanns en föreställning om att mäns naturbehov är så mycket starkare än kvinnors, att de instinktivt så fort de känner nöden banka på dörren, när det genast tränger sig på så måste de släppa ut det. Familjen Anderssons pojkar var alla drabbade av sina naturbehov av olika slag och det var hennes jobb att städa undan efter dem. De antog att hon var korkad för att hon själv valt att arbeta som städerska, men de kunde inte lära sina barn att kissa i toaletten, fast de alla var över tio år. Frågan vem som egentligen var korkad hängde i luften.

Per Andersson, familjens överhuvud, tystlåten på morgonen före kaffet, drog alltid den argsinta hunden för hårt i kopplet och smygtittade på porr när Anita Andersson, frun, låg och läste på övervåningen. Anita Andersson var alltid glad sas det, läste ofantligt mycket böcker, tog långa promenader utan den argsinta hunden och ångrade i djup hemlighet att de hade skaffat sladdisen.

Det fanns en hel del familjer på den lilla orten som brukade hennes tjänster, det var hon glad för, givetvis för det gav henne en stadig inkomst, men även rollen det gav henne, som spion. Hon visste allt om dem, ett hem säger mycket om de som bor där, hon visste vad de hade i skafferierna: snabbnudlar och vitt formbröd. Vad de slängde i sina soppor: urdruckna spritflaskor och positiva graviditetstester. Det var medelklassfamiljer som drack mellanmjölk och som hade uppfattningen om att pojkar bär blått och tjejer rosa och vi har alltid ätit kött.

Familjen Johansson exempelvis, de hade ett tvillingpar, en tjej, en kille, det var uppenbart vem föräldrarna, Ove och Lena, favoriserade. Det räckte att hon gick in på barnens varsina rum. Hon hade hittat en lapp med numret till BRIS i ett av dem och meter av torkat papper, stelt av saltiga tårar.

Ove jagade på helgerna och fickpluntan såg han alltid till att hålla full, precis som sig själv. En höst missade han älgen han trodde sig sikta på och träffade en man i foten. Lena drev ortens matbutik och hade själv rätt god koll på den ena och andra, att hon bjöd hem sin väninnas äldsta son på lunch ibland lyckades hon dock hålla för sig själv, trodde hon.

Ibland blev hon ledsen av det hon såg och hörde hemma hos Anderssons och Johanssons. Men det fanns så många av dem att hon kände en hopplöshet, samhället var strukturerat som det var och hon trodde inte hon kunde göra något åt det.

Familjen Nilsson var hennes senaste kunder, och till en början verkade de fullständigt rimliga, inte normala, för det är ingen i sin hemmamiljö, det är då människan måste göra allt det där hen inte vågar sig på i andra rum. Men det var inget som utmärkte sig till en början. Tillslut insåg hon att även familjen Nilsson bar på hemligheter. Anders och Lotta Nilsson hade gjort karriär i storstaden femton mil bort och ville nu vila ut och anpassa sig till den lilla ortens lugnare tempo. Deras tre tonårsbarn avskydde både sina föräldrar och deras beslut. Anders Nilsson verkade känna avsky för både sig själv och sin familj och Lotta körde huvudet i sanden, eller snarare i trädgårdsjorden och verkade kunna leva med lögnen om en perfekt familj.

Den lilla ortens fördomar om henne gav henne på något vis ett alibi, hon var ju en simpel städerska, överviktig och således ointelligent.  

På nätterna arbetade hon även på ortens lilla tidning, det visste väldigt få om och även om detta bidrog till lite sömn så tyckte hon om det nattliga arbetet där. Den lilla redaktionen och tryckeriet bestod av tre personer förutom henne själv. Ulf Bengtsson som chefredaktör och ordförande i bouleklubben, där han sällan tillät medlemskap till någon med invandrarbakgrund. Extrahjälpen Lisen Johansson, dotter till Ove och Lena Johansson, som drömde om att bli journalist och fly landet. Och så Lars Andersson, bror till Pär Andersson, ensam sedan alltid och skicklig tryckare. 

Hennes arbete bestod av att transportera de färdigtryckta morgontidningarna ut till packsalen, som även fungerande som fikarum. I packsalen buntade hon ihop tidningarna och satte på adresslappar så att distributionsbilen visste vem som skulle ha sin morgontidning till morgonkaffet, varje morgon.

Hon handlade impulsivt och hade egentligen inte tänkt ut i förväg vad hon skulle skriva, hon såg sin chans när stolen stod tom för Ulf hade fått rusa in på toaletten med risig nattmage. Dokumentet låg där och blinkande mot henne, det var ännu inte exporterat till en PDF och var fortfarande redigeringsbart. Det sägs att människohjärnan kan ha flera nivåer av medvetande, och i denna stund tog något över och hon såg sig själv uppifrån, hennes steg fram till datorn, fingrarna mot tangenterna, orden som bara forsade ur henne. Till delen i ortens lilla lokaltidning ”Det fria ordet” fanns som tur var denna morgon inte något bidrag, och ibland skrev Ulf dit ett påhittat för att ingen skulle tro att engagemanget i tidningen skulle ha försvunnit helt.

Så hon skrev mer än de 2000 tecknen som Ulf hade satt som gräns, alla samhällen behövde ordning. Hon tänkte på Friedrich Nietzsches tankar om samhällsordning. ”En samhällsordning bygger på att var och en upplever vad han är, gör och eftersträvar, sin hälsa, eller sjukdom, sitt armod eller välstånd, sin berömmelse eller sin ringhet, med belåtenhet och säger sig: ”Jag byter hur som helst inte med någon”. ­– Den som vill bevara en samhällsordning behöver bara inplantera en sådan filosofi av belåten bytesvägran och frånvaron av avund i folks hjärtan”. Hon skrev sedan om Pär Andersson som i hemlighet kollade på porr medan frun Anita läste deckare och kärleksromaner på ovanvåningen. Hur Anita förvägrade sin kärlek till sladdisen och att de borde avliva hunden innan den tuggade av armen på någon. Hon skrev om Ove Johanssons alkoholproblem och att hans jaktlicens borde tas ifrån honom, och om frun Lena som låg med en tonåring på lunchrasten.

Hon skrev om alla de familjer som hon arbetade hos som inte var tillfreds med sig själva, men höll upp ett fantastiskt skådespel inför andra, men samtidigt gick de runt med sitt innersta och långsamt frätes till döds. De tisslade och tasslade och såg ner på varandra i smyg, ”inte vill jag ha det som dem inte”, deras egen vantrivsel var i alla fall deras egen och alla andras verkade ändå vara värre. Men de log mot varandra i kön på Lenas matbutik, de stod bredvid varandra när de hejade på sina barn som spelade fotbollsmatch, de gick på föräldramöten och drack svalt kaffe i plastkoppar med för små öron. Samhällsordningen var implementerad i den lilla orten, djupt förankrad, men genom henne, i ”Det fria ordet”, skulle den nu rasa samman.

Vem skulle någonsin misstänka henne, städerskan med den stora kroppshyddan, ingen av dem hade någonsin frågat henne vad hon gjort innan, de antog allt de visste. Hon hade sitt arbete och sin kropp som alibi, ingen skulle någonsin misstänka henne, hon såg fram emot deras reaktion men tänkte samtidigt på raderna: ”De sämsta läsarna är de som går till väga som plundrande soldater: tar sig till något som de kan använda, grisar ner och vänder upp och ner på resten och svär över det hela”.


Referenslista för citering:

Friedrich Nietzsche, (2000). Samlade skrifter, band 3, mänskligt, alltförmänskligt, en bok för fria andar. Brutus Östlings bokförlag symposion, Stockholm/Stehag, sid 315 & 383.


© Maria Karlsson 2021

Maria Karlsson läser förlagskunskap och litteraturvetenskap på Lunds universitet. Är bosatt i Malmö men kommer ursprungligen från Västkusten. En kreativ person som skriver om böcker och litteratur på boksajten Boknyheter. Läser och skriver poesi, noveller och har läst allt som Bodil Malmsten någonsin har skrivit. Kika gärna på Marias Instagramkonto: Tankeflöde.