Annah Bohman

W. Steins död

Vi har samlats här idag för att ta avsked av en man som ingen kände. Vinden tilltar, får något på plåttaket att knarra. Han hade varit död i tio dygn innan S. Fransson gjorde slag i saken och ringde hyresvärden för att uttrycka sin oro. En lilja i en kristallvas intill dopfunten darrar till av en vindil som letat sig in genom ett otätt fönster.

”Visste du vem W. Stein var?” viskar du.

”Jag hade ingen aning. Ingen visste.”

”Förutom han själv då. Och hans familj.”

”Han kanske inte hade nån familj.”

”Alla har en familj. Ingen kläcks ur ett ägg.”

”De kanske var döda. Eller försvunna.”

”Det spelar väl ingen roll, räcker det inte med att någon, någon gång vetat vem du är för att du ska förbli någon?” Polisen fick gå in i lägenheten först, hyresvärden A. Thore visste nog vad det hela rörde sig om. En kvinna med ett spädbarn i raden längst fram sveper den stickade sjalen hårdare kring kroppen.

”En gång”, viskar du ”hade jag totalslut på lime. Det var mitt i natten och jag skulle blanda gin och tonic. Det var förresten efter den där demonstrationen som spårade ur, du var väl där?” Jag nickar.

”I alla fall så beslöt jag mig för att knacka på hos grannen. Han bodde närmast så jag prövade där först.”

”Då var du full, det minns jag.”

”Jag var skitfull. Det var du och alla andra också. Det var därför jag knackade på. Han öppnade dörren och gav mig tre lime. Fattar du vad det betyder?” Alla pelargoner hade vissnat. Och han hade mängder av dem, mest Mårbacka, det var tydligen en favorit. Vinden tar i lite till, argsint och obeveklig inför denna stund av avsked.

”Att han också gillade gin och tonic?”

”Nä, eller ja, kanske. Vad vet jag. Det betyder att han gick och handlade.”

”Såklart han handlade!”

”Fransson var upprörd i flera veckor, är inte det lustigt?”

”Inte speciellt.”

”Hon hade väl aldrig hälsat på eller brytt sig om honom? Så plötsligt var han död och hon stod och pratade om hur Gud har en plan för oss alla. Jävla hycklare.”

”Kanske inte, hon sitter där borta och gråter. Under Jesus.” Det har varit med svårighet jag skrivit det här talet, den information jag har fått har kommit från grannar och ytligt bekanta. Kyrkporten öppnas och jag vänder mig om. En man, något äldre än oss, smiter in och slår sig ned på den bakersta raden.

”Det var vänligt”, säger jag.

”Vad?”

”Att ge dig lime mitt i natten. Inte alla skulle göra det.”

”Det har du rätt i. Jag fick vänta i hallen medan han gick in i köket.”

”Hur såg det ut därinne?”

”Vardagligt, skulle jag säga. Alla de där skokartongerna ser ju ungefär likadana ut. Lägenheten var som min fast spegelvänd. Det stod skor i ett skoställ, hängde några oljerockar på krokarna. Och så satt det en tavla som föreställde en båt på väggen. Det minns jag speciellt, för det var en riktigt ful tavla på en riktigt ful båt.” Som barn hade han en hund vid namn Boris, ni kan se dem tillsammans på fotografiet. Kärleken till djur höll i sig under hela livet och han brukade ofta gå till kanalen för att mata änderna under vintrarna. Nu öppnas porten på nytt och tre, fyra personer kommer in och slår sig ner under läktaren.

”Visste ni att han brukade köpa middag åt mej?” En röst får oss båda två att vända oss om. En man i sliten, fläckad skjorta i raden bakom har lutat sig framåt. Det luktar alkohol, cigarettrök och svett.

”Hur skulle vi kunna veta det?” viskar du.

”Du känner väl igen mej va?” frågar mannen och du ser ut att fundera.

”Det är du som brukar sova i trappuppgången?” Under sin ungdom seglade han som matros på flera fartyg och jag har förstått att han både rundande Cape Horn och korsade Atlanten vid flertalet tillfällen. Mannen bakom oss snörvlar till och stryker bort rinnsnuvan från den röda nästippen.

”Ibland sover jag på de där härbärget på hörnet, ni vet. Fast vissa nätter är de för fullt så då struntar jag i de. Han brukade köpa middag och snacka lite. Sådär i förbifarten.”

”Så du kände honom?”

”Nä, fan heller. Jag visste inget. Inte ens att han var död förrän snuten jagade bort mig från trappan.” Vi vänder oss mot altaret igen. Vidare har jag förstått att han överlevde en förlisning utanför Nordafrika. Det var snart före pensionen så efter det drog han sig tillbaka till sina pelargoner. Kvinnan i främre raden snyftar till så högt att vinden utanför verkar komma av sig och tystna för en stund. Dörren öppnas igen och fler människor kommer in. De verkar varken bekanta med varandra eller de övriga i kyrkan och jag känner inte igen någon.

”Skumt”, mumlar du.

”Tror du att alla de här människorna kände honom?”

”Nä, ingen kände honom.”

”Varför är de här då?”

”Varför är vi här?”

”Vi är väl här för det där med limen, då.”

”Jag är här för limen. Varför är du här?”

”Jag är här för din skull. Det är väl så vänner gör? Går på okända människors begravningar.” Du skrattar till och dämpar dig snabbt. Jag har även fått upplysningar i sista stund, faktiskt så sent som på kyrktrappan före den här förrättningen. Det är inte helt vanligt, det kan jag säga. Någon klappar i händerna. Det låter dämpat, som om de bär handskar. En man i stort, grått skägg har ställt sig upp. En annan man drar ner honom på bänken igen.

”… alldeles gratis! En gång fick han klippa klorna också, jag har så svårt att göra det själv. Allt pip och gnäll. Jag trodde alltid att han var veterinär och…” Kvinnan bakom oss talar med mannen med rinnsnuva. Hon är propert klädd i plommonfärgad dräkt.

”J. Gyllenstierna”, viskar du ”bor ett par våningar upp.” En sann medmänniska, så skulle jag sammanfatta de berättelser jag hört. Ett tissel och tassel, inte bara från oss, sprider sig längs med kyrkogången och fortplantar sig över marmorgolvet. Hela kyrkan är full av folk och jag ser samma uttryck av förvåning i ditt ansikte som jag själv känner.

”M. Svenningsson”, du nickar mot en rad på andra sidan ”och Tommy Jonsson. Honom känner jag faktiskt, han jobbar på bensinmacken. Bor två våningar ner.”

”Är hela huset här eller?”

”Hela jävla stan ser det ut som.” Nu vill jag att vi alla skänker en tanke till de som inte syns men som ändå lämnar avtryck hos andra. Otäckt med en förlisning, inte sant? Låt oss be. Och stormen tilltar och överröstar både oss, alla andra och prästen.

© Annah Bohman 2021

Annah Bohman, född 1991, är bosatt på en ö på svenska ostkusten. Hon är utbildad sjökapten och samlar gärna inspiration till skrivandet från sjöresor, havet och kusten. Hon skriver både noveller och längre manus och testar gärna olika uttryck och genrer. På senare år har arbetet kombinerats med skrivarkurser och skrivandet har fått ta en allt större plats i livet.