ANASTASIA BARK

Försvinnandet

Föreställ dig att du en tidig vacker morgon vaknar upp och går till busstationen. Likt en skugga vandrar du i tystnaden. Någonstans i bakgrunden hörs det röster. I baskethallen ovanför dig studsar bollen högljutt mot golvet. Ljuden kommer uppifrån. Gatorna är tysta och tomma. Löven dansar i vinden. Vinden låter lövens skuggor dansa. Det är lagom kallt utomhus. Du har inte med dig några ägodelar. En vit klänning, röda idrottsskor och en gul regnjacka. Det regnade igår och väderprognosen lovade regn mot eftermiddagen, du vet inte när du kommer att återvända tillbaka; det är bäst att ha med sig en regnjacka i fall det börjar spöregna. Ett tag väntar du tålmodigt på busstationens bänk. Du tar första bussen som kommer och far iväg med den till en annan värld. Det är försent att återvända tillbaka till din egen värld.

Den världen du farit till har ingen kontakt med andra världar, inte heller din egen. Bussen har en enda destination, den låter dig gå av vid den destinationen och försvinner så småningom in i intet. Den här världen påminner om din värld. Människor är svåra att lita på, svåra att förstå sig på, de har sina vanor och sina ovanor, de ljuger och begår brott, sårar varandra, bedrar varandra, dömer varandra. Likt den världen du kommer ifrån tittar de på television och surfar på nätet. De läser till och med skvallertidningar. De bor i små liknande fyrkantiga hus med sovrum och badrum och vardagsrum. Det finns många likheter mellan de två världarna; men trots dessa likheter är olikheterna även tydligare. Det regnar inte i den här världen. Alla ser likadana ut. Det finns inga män eller kvinnor, inget kön att tala om. Människorna fortplantar sig på ett annat sätt. Det finns inte heller några olika hudfärger. Alla har pastellgrön hy. Deras hy är nästan transparent. Deras ben är långa och smala, såväl som deras väldefinierade midjor. De har smala vida ögon och höga kindben. Deras ansiktsdrag är mjuka men i olikhet med deras ansiktsdrag är deras rörelser väldigt mekaniska. Människorna påminner smått om robotar. De har inga familjer – i alla fall såsom du ser det –, de gifter sig inte och har inga sexuella förhållanden i samband med kärlek. Då och då besöker de dock strippklubbar och bordeller. Du har hört att någonting annorlunda och underligt händer bakom dörrarna på dessa ställen, men du vet inte säkert.

Trots att människorna i den nya världen inte har några familjer bor de i mindre kolonier på fem till tio personer i varje litet gulmålat – alla hus i den här världen är gulmålade – hus. De äter alla måltider om dagen tillsammans och studerar konst i mindre grupper. Till skillnad från den värld du kommer ifrån fokuserar de på konst och musik mer än andra ämnen. Matematik och språk är något så pass självklart att det inte finns ett syfte med att studera det.

Det är en underlig värld. Allting är väldigt främmande. Maten de äter – den är alltid söt. Vattnet de dricker – det är alltid iskallt. Deras citroner är röda och deras äpplen är blå. Det finns många frukter och grönsaker du inte känner till. Varje dag köper du nya frukter och grönsaker på marknaden, men trots de konstiga färgerna smakar de nästan precis som frukten och grönsakerna från din värld. Trots att du första gången ville spy när du smakade på det blå äpplet – du fick till och med sluta ögonen och tugga för att låta bli att se den konstiga blå färgen – blir du med varje dag vanare vid färgerna. Det här smakar precis som äpplen från den värld jag kommer från, tänker du. Du tror det i alla fall, men du är inte säker. Det kan vara så att de blå äpplena inte alls smakar som äpplen utan som persikor, men du är inte längre säker på hur det ena och det andra smakade i din värld.

Deras kläder är dock inte så annorlunda gentemot den värld du kommer ifrån. Det påminner mycket om din värld. Sin fritid tillbringar de i parker och på konstmuseer. Barn är ytterst tysta, äldre är ytterst högljudda. De har en tendens att stirra länge på det som är annorlunda, och viskande berätta om sina upplevelser till varandra. Ibland stirrar de på dig, men det går över.

Fastän deras värld fascinerar dig börjar du så småningom längta hem. Trots att bussen försvann in i intet på mindre än ett ögonblick önskar du att det fanns ett sätt att återvända på. Varje morgon går du ner till busshållplatsen med din gula regnjacka på och väntar på bussen. Du väntar och väntar – i timmar, i månader, i år – men bussen kommer aldrig. Till en början väntar du tålmodigt, efter en tid blir du frustrerad, arg, du blir ledsen, du saknar din familj. Allt du vill är att komma tillbaka till den världen du kom ifrån, den världen du hade för dig att du hörde hemma i. Den nya världen är främmande för dig. Du orkar inte med att bli stirrad på hela tiden, det skrämmer dig att ingen har något kön, att allas hudfärg lyser grönt, att äpplena är blåa.

Så småningom inser du att det är hopplöst att vänta. Du ger upp.

Timmarna går, månaderna går, åren går – din värld blir en främmande värld. En vacker morgon vaknar du upp i din säng. Du går till badrummet för att borsta tänderna och tvätta ansiktet. Du studerar ditt ansikte i badrumsspegeln, tvättar det, torkar det och går till slut ut ur badrummet. Du inser det inte längre men ditt ansikte har förändrats. Du ser ut som alla andra i den nya världen nu. Du har också långa smala ben och en smal midja. Din hudton är transparent och grön. Ögonen är smala och stora. Du rör dig mekaniskt. Ditt kön är borta. Det är en förändring du inte märker. Ingen stirrar längre på dig. Du äter blå äpplen till mellanmål.

På vägen till din danslektion passerar du busshållplatsen. Det börjar spöregna. Du blir dyngsur. I regnet står bussen och väntar på dig. Du går förbi den och fortsätter till danshallen.

© Anastasia Bark 2021

Anastasia Bark är historiestudent och bokrecensent som gärna läser. För sina egna noveller låter hon sig inspireras av vuxensagor och historier med surrealistiska inslag.