MARIA KARLSSON

Foto och konst: © Maria Karlsson 2020

Objektet är det subjektet utför verbet på

Stolarna stod i en halvcirkel, en hel cirkel hade fått modellen att känna sig som ett djur i bur resonerade dem. Ingen vill känna sig som ett objekt förklarade kursläraren. En underlig kommentar tänkte jag då modellens jobb faktiskt gick ut på att vara just ett objekt för oss.

Jag hade köpt ett nytt block, det var dyrt, ju tjockare papper desto dyrare, det är få saker som accepteras som tjocka. Våra modeller exempelvis, vår lärare ville inte att de skulle vara för smala, då fanns det inget att måla av sa hon. Men inte heller för tjocka, hon sa aldrig anledningen till det men vi kunde vi bara gissa.

Gruppen var en brokig blandning av människor, vissa tyckte jag om, vissa låtsades jag inte se. Jag ville måla, det var därför jag var där, inte för att prata om livet, kriser eller samhällsproblem.

Den dagen du klev in i vår sal bland alla dessa människor med kriser, vardagsproblem och intresse för målandet minns jag tydligt. Det var en disig eftermiddag i november. Ingen poet har någonsin diktat en kärleksdikt som utspelar sig i november, vilket är fullt rimligt, man blir inte kär i november. Det finns inget som talar för att det skall gå, det är kallt, grått, regnet hänger alltid i luften, människan gör som björnen och drar sig till idet och kniper ihop sina ögon i väntan på våren. Det var november och jag satt där med ett öppet sinne men med ihopknipna ögon. Det var novembers fel.

Vi var alla vana vid proceduren, en kort presentation av modellen, namn, ålder och en favoritkonstnär, detta var ett krav från vår lärare. Läraren i kroki som ansåg att vissa kroppar var bättre än andra.

Du tog av din morgonrock och klev upp på podiet, en låda av trä som var på gränsen till att spricka vilken dag som helst, som ett hjärta i väntan på en hjärtattack. Lådan kommer fara åt alla håll, men är en hjärtattack, en explosion eller är det en implosion, vart tar allt vägen, attacken lämnar aldrig kroppen, men den tar kroppen med sig. Din kropp var mitt i mellan, du var inte för smal och du var inte för tjock. Dina armar var seniga och starka, jag såg dina ådror på vissa ställen och över armbågen var huden en aningen skrynklig och torr. Hakan höll du upplyft, det gjorde din hals lång mot din bröstkorg och din mage putade en aningens utan att se för avslappnad ut.

Jag skissade din kropp på mitt nya dyra papper, jag såg den med alla dess former, vissa skarpa, vissa mjuka, vissa onåbara. Timmen gick som vanligt snabbt och lika tyst som du hade kommit in i vår grupp smög du ut och när jag hade lagt ner mina pennor så var du redan borta.

Jag brukade aldrig titta på det jag hade skissat, det fanns där mellan pärmarna, inlåsta och genomförda, de skulle inte försvinna. Men jag fann mig själv tänka på din kropp, så jag öppnade min pärm och tog ut blocket för att se vad jag hade åstadkommit. Jag undrade om du stod där och tänkte ”Ni borde vara glada som får titta på mig, men så är det ju inte. Ni kan titta på mig när ni vill, och jag får låtsas att jag har integritet och det blir det lugnast så”. Något måste du ju tänka.

Veckan passerade och det var tid för vår grupp att återigen samlas och skåda din kropp. Du klev in, klädde av dig och ställde dig på trälådan med sina osynliga sprickor och tysta knarrande. Vi vet aldrig när hjärtattacken kommer, den smyger sig fram. Det finns sprickor i kroppen, men de syns inte lika lätt. Sedan från ingenstans spricker dem.

Jag målade din rygg, skuldrorna nacken och ett ärr på sidan av låret. Jag undrade hur du hade fått det. Halvcirkeln runt dig gjorde dig ändå till ett objekt och jag såg din kropp, det mörka håret som spred sig från magen och ner, knäskålarnas mörka hud och dina fingertoppars lätthet. Jag blev van att se dig, din kropp. Varje vecka i sextio minuter såg jag på dig.

Veckorna gick och ibland behövde jag inte ens titta upp för att veta nästa drag med pennan, jag visste din form. Jag visste hur ditt lår förändrades av hur ljuset träffade dig, hur du knep ihop med tårna när du började bli trött och hur din underläpp putade ut.

Jag började tänka på dig när jag blundade på kvällen, på dina torra armbågar och den putande underläppen. Jag började fantisera om hur det skulle kännas att vidröra dig. Du fanns i min tankar när jag drack kaffe på morgonen, när jag cyklade till mitt arbete och när jag klämde på äpplen i mataffären.

Veckan därpå var du inte där, det klev in en äldre man med en påsaktig kropp som hade skrynklig hud, att finna ett ärr var omöjligt. Jag sa inget, men det kändes i kroppen, jag tyckte inte om att bryta vanor. Veckorna gick och du kom inte tillbaka, jag kom på mig själv med att titta på mina skisser av din kropp, när min sambo frågade om jag var nöjd med skisserna då jag tittade på dem så ofta svarade jag ”Det är bara ett objekt”.

© Maria Karlsson 2020

Maria Karlsson läser förlagskunskap och litteraturvetenskap på Lunds universitet. Är bosatt i Malmö men kommer ursprungligen från Västkusten. En kreativ person som skriver om böcker och litteratur på boksajten Boknyheter. Läser och skriver poesi, noveller och har läst allt som Bodil Malmsten någonsin har skrivit. Kika gärna på Marias Instagramkonto: Tankeflöde.