JENNY ENOCHSSON

Foto: Pixabay

Novembermåne

Siv och Anton traskade förbi en leråker som låg inbäddad bland träden. Åkern gav ifrån sig ångpustar som avdunstade snabbt.

”Fryser du?” frågade han och såg på henne. De märkligaste ögon hon någonsin hade sett. Elektriskt blå.

”Nej, min jacka är lätt vadderad.” Hon föste undan en ljusbrun hårslinga från sin kind. ”Fryser du?”

”Inte det minsta.”

Stigen smalnade så de blev tvungna att gå efter varandra. Hon iakttog hans ryggtavlas konturer i vindjackan. En uppochnedvänd triangel.

Denna kulna novemberdag skulle hon hellre ha suttit i favoritfåtöljen och läst Krig och fred. Ändå hade hon svarat ja när han frågat om hon ville följa med på utflykt till stranden. Varför? Jo, därför att hon fann honom attraktiv. Men hon hade inga baktankar. Hon kunde ju inte ens bestämma sig för om hon uppskattade hans sällskap. Dessutom var han på tok för ung, bara trettiotre, och de hade inga gemensamma intressen. Trots detta hade de umgåtts regelbundet sedan han flyttat in i lägenhetshuset mittemot hennes radhus.

Just nu kände hon någonting: ett ljudlöst surrande i kroppen. Ett förälskelsesymptom? Nej, det tvivlade hon på.

”Badar du i sjön om somrarna, Siv?”

”Inte jag, men Johan badade där då han var liten.”

”Trivs han med studierna i storstaden?”

”Jodå.”

Sjön skymtade fram mellan stammarna och strax nådde de den lilla stranden. De gick över sanden och stannade tre meter från strandbrynet.

Han packade upp liggunderlaget som de skulle sitta på och en batteridriven stormlykta. Han hade insisterat på att bara han skulle stå för matsäcken och ta med annat de behövde.

Hon låtsades undersöka lyktan; i själva verket studerade hon sin suddiga spegelbild i glaset. Skuggor hade lagt sig i ansiktets linjer. Rynkor, inte linjer, det var bara att inse den saken. Hon hade sminkat sig mer än vanligt. Ett löjligt infall. Om hon hade haft aningen mer puder, ögonsmink och läppstift skulle hon ha liknat en tragedienn från förra seklet. Eller så skulle hon bara ha sett bedagad ut. Det gjorde hon nog redan. Hon suckade och ställde ned stormlyktan på marken.

De tuggade i sig smörgåsar med kycklingröra och drack rödvin i plastmuggar. Vinets mustiga arom ingav henne med en känsla av trygghet. Musklerna slappnade av. Värmen spred sig i kinderna och mellangärdet, som om hon stod framför en brasa. Elddruvorna fick henne att känna sig som en färgstarkare varelse.  

”Goda mackor och gott vin, Anton.”

”Det finns två vinflaskor till.”

”Herregud, jag hade inte tänkt supa mig full”, sa hon och log.

Han skrattade. Hon gillade hans skratt eftersom det påminde om susande vass. ”Bättre för mycket än för lite. Flaskor välter ju så lätt när de står i sanden.”

”Enligt Johan är de flesta i min generation mer eller mindre alkoholiserade. Förutfattade meningar. Folk i din ålder kan inte hantera lådvin, påstår han också. Som om vi alla har för vana att ligga halvt medvetslösa under lådvinstapparna.”

Anton drämde näven i liggunderlaget. ”Fy fan, vad fräckt av honom att infiltrera, eller vad det heter, att hans egen mor är ett fyllo.”

”Insinuera.”

”Just det, insinuera.”

”Johan menar inte att jag är ett fyllo”, sa hon och hoppades att det stämde. ”Han menar äldre människor i största allmänhet.”

”Han verkar vara en fräck jävel. Ursäkta att jag säger så om din son.” 

”Det är okej. Han skulle ta det som en komplimang.”

Siv trodde att det var hälsosamt att dricka två glas vin varannan dag. Det där har du fått om bakfoten, skulle sonen säga. Hon önskade att hon kunde hålla sig till två glas. Det blev så lätt tre eller fyra, i synnerhet då vännen Isabella kom på besök och de lyssnade på David Bowie och Led Zeppelin.

”Baksmällorna blir värre ju äldre man blir”, sa hon.

”Ja, eller hur.”

”I tonåren tyckte faktiskt jag och kompisarna att bakfyllan var ball.”

”Ball”, upprepade han och log. ”Det får mig att tänka på en skön sjuttiotalsfilm. Man blir varm inombords. Synd att så få säger det ordet nu för tiden. Jag ska börja använda det själv. Ball.”

”Hm. Helt bortglömt är det knappast. Nu känner jag mig plötsligt urgammal.”

”Du är snygg för din ålder, Siv.” Han rätade på sig. ”Inte bara för din ålder.”          

Hon ryckte på axlarna och låtsades som om hon inte hade blivit smickrad.

”Femtiosju är inte gammalt längre. Det är ju 2013. Saker har förändrats.”

Hon studerade sina händer. Hon tyckte att fingrarna med de rödmålade naglarna liknade klor och att huden var som torrt läder. I morse hade hon betraktat sin nakna kropp i sovrumsspegeln. Den ungdomliga slätheten hade lämnat henne för länge sedan. Ådrorna var framträdande och skinnet löst på sina ställen. Hon kom att tänka på vrakspillror i havet även om liknelsen var överdriven. Vissa, inte bara Anton, sa ju att hon fortfarande var attraktiv. Hon skruvade på sig och skämdes över sin fåfänga.

Då mörkret föll sjönk temperaturen. Rödvinet värmde inte längre hennes blod. Nu verkade jackans vaddering suga åt sig den kyliga fukten i stället för att fungera som ett isolerande lager. Hon huttrade och sa att det var konstigt att Anton inte tycktes frysa. Han lade armen om hennes axlar. Några sekunder senare tog han bort den och kliade sig på halsen.

Ville hon gå i säng med honom? Kanske, kanske inte. En sak var säker, hon tänkte inte ha sex på stranden som en annan tonåring. Sedan skilsmässan för fem år sedan hade hon haft ett par kortvariga förhållanden. Inget minnesvärt. Hon längtade ibland efter en manskropp. Däremot hade hon inte för avsikt att inleda ett nytt förhållande. Anton verkade vara dragen till henne, men hon kunde ha fel. Möjligen ansåg han att hon var för gammal för honom. En trevlig tant i övergångsåldern. Han hade nog ingen aning om att klimakterieåren var över för hennes del. I stort sett över. Förra månaden hade hon stått i en nedkyld mejeriavdelning och känt hur svetten runnit nedför ryggraden. En liten bäckfåra.

”Snart dags för ett dopp”, sa han.

”Hoppas du skämtar.”

Han spände ögonen i henne. Blå lysdioder. Hon hade lust att vika undan med blicken, men det gjorde hon inte.

”Du borde göra mig sällskap”, sa han medan han öppnade den andra vinflaskan.

”Inget för personer i min ålder.” Vad åldersfixerad hon var i dag.

”Äsch. Jag har träffat nittioåringar som badar i isvakar.”

”Bara idioter skulle göra det frivilligt.”

”Min förra flickvän kallade mig idiot.”

”Taskigt.”

”Du som är bibliotekarie tycker säkert att folk som inte läser böcker är blåsta. Jag läser inga böcker. Ser du ned på mig?”

”Nej, det gör jag verkligen inte”, sa hon och störde sig på sin kultiverade stämma. ”Det finns massor med smarta människor som inte läser böcker.”

”Jag vet att sjön är underbar så här års.”

Hon hostade och sa: ”Jag kan inte simma.”

”Vad?” Han stirrade på henne.

Till sin förvåning kände Siv att hon rodnade; hon brukade aldrig rodna annars. ”Läraren som hade hand om simundervisningen i lågstadiet hånade mig. Jag var hans sämsta elev.”

”Om jag kunde skulle jag slå ihjäl honom, men han ligger nog redan i graven.”

”Jag började skylla på eksem och förkylning och lyckades undvika gymnastiktimmarna i badhuset i min lilla hemkommun. Sedan hade jag tur. Badhuset revs på grund av mögelskador. Skolan fick klara sig utan bassäng. Jag har aldrig känt behov av att försöka lära mig simma som vuxen. Då Johan skulle bada hade jag med mig min dåvarande make Jan-Åke eller någon annan simkunnig person.”

”Kan jag inte få lära dig, Siv? Du vet att jag är siminstruktör.”

”Nej tack. Jag trivs utmärkt på torra land.”

Han fyllde deras muggar med mer vin och sa: ”När jag simmar långt ut i en sjö eller ett hav känner jag mig fri som sälen. Här finns inga sälar i sjöarna, bara i haven. Äh, du fattar vad jag menar.”

”Javisst.”

”Jag älskar att tänja gränserna och utmana mig själv. Ibland anstränger jag mig så hårt att jag får kramp. Jag har varit nära att drunkna minst femtio gånger. På semestern reser jag ofta söderut och dyker i hav där det finns hajar och pirayor. När jag tänjer gränserna känner jag mig odödlig.”

”Vi är alla dödliga.”

De drack under tystnad och tittade på det svarta vattnet.

”Sorlet från vågorna är högre efter skymningen.” Hennes röst verkade så avlägsen att hon ryckte till. 

”Det har du rätt i”, viskade han.

Med ens upptäckte hon att fullmånen speglade sig i vinet. Det eviga ryms i vinet, tänkte hon. Tanken gjorde henne rörd; det kliade i tårkanalerna. Hon förde muggen till läpparna och drack novembermånen.

Berusningen kändes som kolsyra i kroppen och hon fick lust att göra något impulsivt. Därför smekte hon hans ljusa hår som var strävt som ängsgräs. Han vände sig mot henne. De lade armarna om varandra och kysstes. Hans andning blev tyngre. Hon hade aldrig tidigare kramat en sådan hård kropp. En mansdocka. En gummidocka. Om hon slog honom i magen skulle knytnäven förmodligen studsa tillbaka. Hon var förvånad över att hon inte tappade suget, över att begäret fortsatte puttra inom henne. Strax släppte de varandra, fnissade och låtsades som om inget hade hänt.  

Han reste sig och började klä av sig. ”Dags för doppet, baby.”

”Du kommer frysa ihjäl, baby.”

”Äh, det är lugnt.” Han såg på sina boxershorts och drog ut resåren baktill. Då han släppte resåren uppstod ett klatschande läte. Han flinade.

”Allvarligt talat, Anton. Tänk om du får kramp därute. Du skulle hinna drunkna innan livräddarna kom.”

Han sprang skrattande mot sjön. Han var ett barn igen.

”Dumma pojke.”

Tack vare stormlyktans och månens sken kunde hon precis urskilja hans ljusa huvud i sjön. Ett sälhuvud. Inälvorna vred sig när hon såg honom simma längre och längre ut. Vad dumdristig och grabbig han var.

Siv reste sig och gick fram till strandbrynet. Skorna sjönk ned i den blöta sanden. En våg sköljde över fötterna. Hon grimaserade då det kalla sjövattnet började sippra in i skorna. Hon tvingade sig själv att stå kvar. Tänja gränserna. Ännu en våg. Skorna dränktes och sjönk djupare ned i sanden. Vattnet steg mellan tårna och i hålfoten. Snart nådde det henne till fotknölarna. Hon kved och tog äntligen ett steg bakåt. Fötterna kändes bedövade. Hon darrade och hackade tänder. Hon hade gåshud. Till och med håret närmast skalpen hade rest sig.  

”Kom upp nu, Anton!” Hennes röst ekade över sjön.

Hon såg en hand höjas och det fick henne att tänka på en säl som vinkade med fenan. Vilken larvig fylletanke.  

Medan hon gick tillbaka till deras läger betraktade hon skogen bakom stranden. Mörkret var tätare bland stammarna. Utan lyktan skulle de inte kunna ta sig hem.

Hon stannade framför liggunderlaget, vände sig om och riktade återigen blicken mot den månbelysta sjön där hans huvud fortfarande måste finnas. En frostvind drog fram genom kroppen. Hjärtat hamrade så hårt att bröstet värkte. Rödvinet och klumpar av kycklingmackan letade sig upp ur strupen. Borta.

© Jenny Enochsson 2020

Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala. Hon skriver noveller och romaner. Förut skrev hon även poesi. Flera av hennes alster har publicerats i litterära nätmagasin och antologier. Hon har drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet. Dessutom har hon redigerat och gett ut antologier. Jenny driver den litterära nätsajten Tistelblomma. Hemsida: Jenny Enochsson.