DANIEL SÄLL

Foto: © Daniel Säll 2020

Te med Smirnoff

En mindre ort på västskusten med en gata som går genom det lilla centrumet. Det tar ett par minuter att gå genom stan. Där ligger en restaurang, ett par små kaféer och några affärer. Det är skönt i luften så jag sätter mig vid ett kafé som har platser utomhus. Plockar fram min bok om Jana Kippo. Karin Smirnoffs hjälte i böckerna där hon reser till mor och bror. Börjar läsa i boken och påminner mig en intervju jag läste med henne för ett tag sen. Hon beskrev skillnaderna som hon såg det i sätten att umgås mellan stad och glesbygd. Karin Smirnoff står med ett ben i staden och ett i glesbygden och har erfarenhet av både och. När hon umgås med sin sambo på landet kretsar det kring att göra saker tillsammans som att köra cross, åka skoter, titta på saker i naturen. När de pratar med varandra handlar det ofta om saker som hänt och historier som ligger bakåt i tiden. Träffar hon vänner i staden är det själva samtalet som håller relationen levande. De dricker kaffe eller vin och pratar.

Jag går in på kaféet för att köpa något att dricka. Har varit sugen på te ett par dagar. Sånt där gott löste som jag köper i Stockholms specialbutiker. Kinesiskt jasminte eller kinesiskt grönt long jing. Smakar det så kostar det, en hundring brukar jag få ge för en liten påse. Tänk om jag skulle ta och beställa det här. Jag borde ju förstås ha förstått att kaféet på den lilla orten på västkusten kanske inte är rätt plats att leta efter det. Jag går in i kaféet, spritar händerna vid disken, håller avstånd till andra människor enligt Folkhälsomyndighetens alla regler. Där någonstans är jag på väg att fråga om de har något japanskt eller kinesiskt löste. Samtidigt som jag är på väg att fråga det talar mina egna tankar till mig. Skärpning. Vem är du att komma här och låtsas vara förmer med dina tesmaker? Ta en tepåse och var nöjd. En grönt te och en mazarin hör jag mig själv sen säga. Jag lyckades göra beställningen utan att skämma ut mig.

Går tillbaka till uteserveringen som ligger längs med Storgatan. Då och då kör en bil förbi. En och annan person går på trottoaren eller sneddar över gatan. Jag rör i mitt påste och äter långsamt min mazarin. Mazarin är en favorit. Den finns nästan alltid på vanliga konditorier. Den lite fuktiga konsistensen, glasyren som spricker när den kommer i kontakt med tänderna och hallonsylten som knastrar i munnen. Fortsätter läsa om Jana Kippo som sitter med sin bror och dricker stor stark på en lokal pizzeria i Norrland. Finns det andra skillnader mellan stad och glesbygd undrar jag för mig själv? Såklart det gör. Minns en äldre dam som för några år sedan försökte beställa vanligt svart kaffe på en av de nya moderna kedjorna i Stockholm. Det var nästan omöjligt. Först skulle hon välja storlek, Small eller Tall. Sen med eller utan mjölk. Sen vilken sorts mjölk. För varje fråga såg hon mer förvirrad ut och svarade varje gång att hon bara ville ha en vanlig kopp med svart kaffe. Det är nog en skillnad. Det är enklare att beställa en kopp kaffe i glesbygden.

Vid bordet jämte mig sitter Bengt vid ett bord och dricker medhavd Fanta. Men han får sitta där och dricka sin Fanta. Ingen som talar om för honom att han måste handla något eller att han måste gå därifrån. Servitrisen hälsar på honom med hans namn och han hälsar tillbaka. Flera personer som går förbi på trottoaren säger Tjena Bengt eller Hej Bengan. Han hälsar glatt tillbaka. När en turist står och tittar i sin telefon och ser sig lite vilset omkring hjälper Bengt till att peka ut vägen. Undrar vem denne Bengt är? Något säger mig att han nog inte har ett vanligt jobb. Troligen har han inte så gott om pengar heller. Men han har ett sammanhang här. Han får sitta på uteserveringen och hälsa på folk och hjälpa till när tillfälle uppstår. Då slår det mig plötsligt. Det är ju såna här ställen jag ska sätta mig för att fika och läsa på oftare. Frågan jag ska ställa mig när fikasuget blir stort är inte om de har specialteer från Kina utan om jag tror att en person som inte har det så gott ställt ändå kan få sitta ner en stund och dricka sin medhavda läsk utan att bli bortkörd. Och om det är enkelt att få beställa en kaffe. Alla borde kunna få mötas av ett Hej Bengt. Och de som jobbar på det lilla fiket i den lilla västkuststaden och ser alla gäster som lika välkomna, hur umgås de när dagen på jobbet är slut? Sätter de sig på restaurangen tvärs över gatan och pratar över ett glas vin? Eller tar de bilen ut i skogen för att se om där finns bär eller svamp? Varför inte svamp idag och vin imorgon. Skillnaderna kanske inte är så stora ändå. Tjena Bengan.

© Daniel Säll 2020

Daniel Säll är 44 år och bor i Nynäshamn. Läser så mycket han hinner med. Läser överallt: i sängen, soffan, utomhus, på kaféer eller tåg. Har i princip alltid en bok med sig när han går ut, vet aldrig om han blir strandad någonstans. Tycker om att skriva själv också även om han inte har några direkta författardrömmar. Skriver recensioner och reflektioner över böcker han läser och brukar sen posta dem på Instagram och Facebook. Gillar att resa och då skriver Daniel alltid resereflektioner om saker han ser och upplever och några år efter en resa är de dagböckerna viktigare för honom än foton från samma resa.