Maria Karlsson

Vi vaknade ganska sent

Vi vaknade ganska sent. Du hade suttit uppe sent och jobbat till klockan två.

Jag låtsades sova när du la dig, så jag vet vad klockan var. När vi vaknade blev jag förvånad över hur sent det var, din lägenhet saknade persienner så jag brukade sällan kunna sova så länge. Men nu var himlen molnig och grå.

Jag fick kaffe på sängen, i en ganska ful mugg som jag låtsades tycka om, för jag tyckte så mycket om dig. Det stod någon smålöjlig text på, i en stark blå ton. Du frågade om jag ville ha korv och ägg till frukost, det fanns lite rester kvar i kylskåpet från dagen innan.

Jag kände hur det brann till inom mig. Jag äter ju inte kött. När jag sa det så såg du ut nästan förvånad ut, stackars dig tänkte jag.

I samma sekund blev du räddad av tidningen som kastades in genom brevinkastet. Jag satte mig upp i sängen och tänkte för mig själv, var rationellt nu.

Jag tog upp tidningen från hallgolvet. Jag hade en konstig ovana att alltid läsa dödsannonserna först, kanske för att känna att jag lever. Kaffet hade svalnat lite, jag tycker om mitt kaffe riktigt varmt och suckade lite. Du hade en termos stående på köksbänken. Köket som du några månader tidigare renoverat, målat golv och lackat luckorna. Du berättade en rolig anekdot att du hade börjat måla golvet från fönstret och ut mot dörröppningen och glömt bilnyckeln på fönsterkarmen. Fått klättra, klamra dig fast på köksbänken för att nå. Jag skrattade och tyckte du var charmig. Glad att du bjöd på dig själv. Jag fyllde på kaffet i muggen, jag tyckte verkligen inte om att dricka kaffe ur mugg. Det är klumpigt och det hinner alltid svalna innan en hinner dricka upp, och termosen hade inte gjort sitt jobb.

Jag trivdes i din lägenhet, jag trivdes med hur vi var ihop, aldrig hade något känts så självklart. En enkelhet, en enkelhet som kanske var för enkel, för bekväm. För när vi tog på varandra, var det med en fumlighet och med en rädsla för något. Jag hade aldrig upplevt det förut. Jag brukade alltid våga vara fysisk, sexuell. Det blev enklast och mest bekvämt att undvika det.

Jag hade fått två vinylskivor i födelsedagspresent något år innan, jag hade aldrig kunnat spela dem då jag saknade en skivspelare. Jag tog med dem till dig för att få inviga dem och vi lyssnade på Nina Simone om och om igen. Musiken stod alltid på. Nu i efterhand så undrar jag om vi var rädda för tystnaden. Nej kanske inte. Vi pratade om allt, diskuterade, skrattade, diskuterade vad som hände i världen, vad vi tyckte om och inte tyckte om. En eftermiddag när musiken spelade, minns inte vad mer än att det var något jazzigt, tog du mina händer och vi stod tätt intill varandra och dansade en liten stund. Vi log och skrattade, kanske generade över att vi hade gjort något så klyschigt, men så väldigt härligt. Musiken blev utfyllnad kanske, den fyllde ut där jag inte räckte till och inte heller du.

Tillsammans med det självklara fanns också alltid tvivel. Den låg där i hörnen av vår fyrkant, vi båda såg den men om vi ställde oss mer i mitten, hoptryckta med varandra så nådde vi den inte, och den inte oss. Det funkar ett tag.

Sen kom den för nära, den tog dig först, jag vet inte om det är envisheten hos mig men jag ville tro ändå in i det sista att det skulle gå. Jag blundade och tänkte på när vi dansade till Nina Simone och tårarna brann, det brann i bröstet, i magen och det kändes som knäna hade blivit insparkade som en dörr.

Men musiken tystnade tillslut och visst går det att dansa utan musik, men vem fan vet hur man skall röra sig då.

© Maria Karlsson 2020

Maria Karlsson läser förlagskunskap och litteraturvetenskap på Lunds universitet. Är bosatt i Malmö men kommer ursprungligen från Västkusten. En kreativ person som skriver om böcker och litteratur på boksajten Boknyheter. Läser och skriver poesi, noveller och har läst allt som Bodil Malmsten någonsin har skrivit. Kika gärna på Marias Instagramkonto: Tankeflöde.