P.O. Johnson

Frost i håret, dimma över vassen

Hon var tio när hon tvingades ut på sjön. Kylan hade varit fruktansvärd. En frostig dimma låg över is och land. Den trängde under kläderna och skymde sikten. Höll isen? Hon gick ner i den frusna vassen och stampade ett par gånger, den verkade hålla.

Änglar och demoner, lysande varelser och mardrömmar. Tio år senare har hon André bredvid sig. Han mumlar med i bönen på latin. Han kan inte orden, känner inte till bönen utan härmar henne fastän hon själv härmar några gamlingar ett par bänkrader bort. Det är morgongudstjänst i katedralen. Få kommer till en gudstjänst innan solen har gått upp. Hennes röst höjs och faller. Fyller de höga stenvalven i den nästan tomma kyrkan. En demon karvad ur sten högt uppe glor på henne. Plötsligt tystnar hon och lämnar André, går bort till sidoaltaret där det brinner ljus. Elena betalar för ett ljus i en diskret automat och tänder det. Sedan kommer bönerna igen, men den här gången som tankar. För alla som blev kvar där borta. Kanske är de döda?

I februari, när temperaturen hade legat stadigt på minus fyrtiofem grader Celsius hade kriget återkommit och trasat sönder människor och hus. Vägar spärrades av. Elenas familj hade förts bort och staden var fylld av soldater och lik när hon hörde ett rykte om en hjälporganisation på andra sidan sjön. Därför gick hon där medan dimman blev allt tjockare. Efter flera timmars irrande försjönk hon i värmen i en rysk hundsläde och såg ett fisande sjölejon framför sig. Strandfåglarna ylade. Omöjliga att se högt uppe i dimman.

Det är Sófia som tror. Hon övertalade Elena och André. Sófia tar hennes ena hand och trycker den uppmuntrande. Vännen hade försökt få med henne till katolska kyrkan i månader. Elena hade sagt nej tills ikväll. Hon kvider inombords när Sófia strålar mot henne som om vännen hade konverterat en själ till kyrkan. I det färgade glasfönstret finns en ängels ansikte som ser ut som Sófias. Blont hår och runda kinder, söt som ett barn men vuxen. Elena slutar inte att häpnas över det nya landet hon har kommit till. Korgossar kommer ur sakristian med rökelsekar och börjar mumla en bön medan de sprider rökelse. Hon andas in den kryddiga doften.

“Pater noster, qui es in caelis…”

Hon sneglar på Sófia som står med knäppta händer och sänkt blick. Skenheliga fan, tänker hon och sneglar mot vännen. Skenhelig, skenhelig, skenhelig, upprepar hon i huvudet medan bilder av Sófia som ängel med dygdig min svävar runt i hennes huvud. Så plötsligt går Sófia fram till altaret. Det står en präst i skuggan bredvid altarbordet. Hon hör inte vännens dämpade ord eller prästens svar, men de går bort till kyrkans mörkaste hörn, till biktstolen där de försvinner in i varsin del. Det går tio minuter. Hon skruvar på sig, önskar att Sófia ska bli färdig snart. Hon sneglar mot André som tittar på djävlar på kyrkväggen.

”Det lär ta ett tag om Sófia ska bekänna alla sina synder”, väser hon mot André som mumlar åt henne att hålla mun.

En orgel spelar en fuga som hon nästan känner igen. Nästa gång hon ser mot altaret står Sófia där med prästen. Hon vill få syndaförlåtelsen igen, säger hon. Prästen ser förvånad ut. Irriterad.

”Du har fått syndernas förlåtelse, mitt barn.”

Utanför kyrkan är trafiken intensiv. Lera och vatten stänker upp. De trycker sig mot huskropparna. Tillslut kommer de till en gågata. Hennes hjärta bankar hårt. Reklampelarna dominerar gaturummet. Bargator, butiker som försöker konkurrera med ljus och ljud när de går förbi. Hon tycker de liknar giftiga fjärilar. Hennes mobil tickar till gång på gång då erbjudandena kopplas till hennes position och närhet till vissa butiker. Chans att tjäna pengar snabbt, enorma rabatter, köp nu. Helgfirande människor på gatorna. Elena orkar inte med oväsendet då de drar förbi gågatorna. De drar vidare mot stranden istället. Det luktar sopor, kemikalier och hav. André håller hårt i Sófias hand. De följer den slingrande röda gummiasfalten tills de kommer till sandstranden. Sófia smyger in sin hand i hennes och så står de där, hand i hand. Som om de var bekymmerfria vänner. En illusion, tänker Elena bistert.

”Allt var det underbart?” frågar Sófia och ler med hela ansiktet.

”Nja”, svarar hon försiktigt.

”Vore det inte härligt att hänga med en gång i veckan och vara med på träffar i kyrkan? Du behöver inte vara troende, det är lugnet som är så … helande.”

”Nej”, säger Elena bestämt eftersom hon precis har förstått hur Sófias plan ser ut. ”Det vill jag inte.”

Om Sófia blir besviken visar hon det inte.

”Vill du följa med?” frågar hon och vänder sig mot André.

”Ja gärna”, svarar han med sinhesa röst. Sedan ser han tankfull ut. ”Tror du verkligen? På riktigt?”

”På Vår fru? Naturligtvis. Gör inte du?”

André biter sig i läppen. Han skakar på huvudet. ”Gud har inte bönhört mig.”

Sófia kramar honom. Hela hennes uppmärksamhet vänds mot honom. Elena vet vad som kommer hända. Hon har sett det förr. Ikväll kommer André känna sig som den viktigaste i hennes liv. När han visar tecken på tro kommer hon tröttna på honom. De går iväg för sig själva medan de pratar intensivt.

Hon känner sig illamående av vännens omvändelseförsök och lämnar stranden. Det var inte bara för att hon var på ja-sägarhumör som hon gick med på att träffa Sófia i kyrkan i kväll. Det ligger en isklump i magen. Hon fortsätter upp på den slingrande strandpromenaden. Kommer bortanför turiststråken. Gummiasfalten upphör och ersätts av trasig, vanlig asfalt. Skräp ansamlas i drivor på stranden. En och annan bil susar förbi, mest vita skåpbilar. Fönstren i höghusen runt gatan är svarta. När hon har kommit så långt från turisternas vattenhål att det enda som återstår är de utslagna, som irrar runt i mörkret, då är hon vid den avstängda nöjespiren.

Det är något förvridet över nöjespiren. Full av skräp, måsskit och kvarlämnade karuseller. Den yttre delen har de inte brytt sig om att låsa, men den inre har stängsel med grindar vars lås fungerar. Hon ställer sig och stirrar genom stängslet och anar övergivna enarmade banditer och tivolisnurror. Hästar utan nackar, grisar på metallpålar. CCTV bevakar henne, rör sig efter henne. Fastän hon skulle vilja klättra över stängslet är hon inte dum i huvudet. Istället drar hon fram ett paket cigaretter från munkjacksfickan och sätter sig på en betongpollare med utsikt över havet.Röken värmer.En röd skära vid horisonten. Mellan gryning och morgon har hon hunnit röka upp paketet. Hon slänger det tomma paketet i havet och ser det försvinna i skummet mot pirens betongpelare. Hur skulle det vara? frågar hon sig och stirrar ner på det upprörda vattnet. Stjärten känns som en isbit. Kroppen gör ont. Hon hoppar ner på asfalten.

© P.O. Johnson 2020

P.O. Johnson delar sin tid mellan Norge och Sverige. Han älskar mekanik i alla former, industrirock och skönlitteratur. Ibland dansar han också tango, även om han blivit något stel i höfterna. PO:s texter har till exempel synts i Fosebooks publikationer och nättidskriften Rufous Salon.