Daniel Säll

© Daniel Säll 2020

Kärlek i Nobelprisens tid

Vem ska det bli i år? Vem är det som har tur att bli vald och som får sitt namn uppläst klockan 13:00? Det gissas, tippas och hoppas. Från förläggare, översättare och läsare. Några kommer jubla över att just deras favorit vann. Andra kommer muttra nåt om okända författare som ingen känner till. Om Svenska Akademien har det mesta som skrivits de senaste åren varit negativt och det har blåst snålt kring De Aderton. Men de har ändå vaskat fram en hel del bra författare till Nobelpriset som jag nog inte hade läst annars men nu har en relation med: Naguib Mahfouz, Hertha Muller, JM Coetzee, VS Naipaul och Doris Lessing. Också en del som jag var förälskad i redan innan de fick priset, som Alice Munro.

Med Olga Tokarczuk, 2018 års pristagare, är det komplicerat. Jag har en hemlig förälskelse i henne. Hon är egentligen inte min typ. Ändå har jag läst några av hennes böcker med stor behållning. Jag gillar inte sagor, magi, religiös mysticism, astrologi, skrock och folktro i böcker. Jag vill ha krass realism, cynism, grå vardag och mörka historier. I den senaste boken jag läste, Daghus Natthus, blandar hon lite av varje så till slut vet jag inte om kvinnan i boken berättar vad hon gör eller drömmer, är klok eller bara skrockfull, berättar en saga eller om ett riktigt liv. Boken innehåller avsnitt som jag bara skummar igenom och jag är på väg att ge upp och säga hej då till henne för alltid. Men så följer några sidor som är så vackra och fyllda med klokskap att jag vill läsa dem flera gånger om. Jag lovar mig själv när jag läser ut sista sidan att nu är det nog, nu har vi inget mer att säga varandra och hon säger detsamma till mig. Samtidigt vet jag att det är en lögn.

Nån dag i framtiden när jag står där trött och glåmig i en bokhandel och inte vet vart jag ska vända mig så kommer Olga stå där och blinka förföriskt från en hylla. Och så kommer jag falla pladask igen. Redan i kassan när jag står där och fipplar med betalkortet kommer jag säga att det här betyder inget, nu är det sista gången. På riktigt.

© Daniel Säll 2020

Daniel Säll är 44 år och bor i Nynäshamn. Läser så mycket han hinner med. Läser överallt: i sängen, soffan, utomhus, på kaféer eller tåg. Har i princip alltid en bok med sig när han går ut, vet aldrig om han blir strandad någonstans. Tycker om att skriva själv också även om han inte har några direkta författardrömmar. Skriver recensioner och reflektioner över böcker han läser och brukar sen posta dem på Instagram och Facebook. Gillar att resa och då skriver Daniel alltid resereflektioner om saker han ser och upplever och några år efter en resa är de dagböckerna viktigare för honom än foton från samma resa.